Alle man till rakning!

Ett centralt tema i vår familj de senaste dagarna har varit rakning. De av er bloggläsare som känner mig IRL vet att det där med rakning när ett viktigt tecken på att min tillvaro flyter på enligt ett bestämt tempo. Ni vet också att jag är i det närmaste besatt (hrm det där lät lite obscent) av att vara nyrakad. Att det där med kroppsbehåring inte är min förtjusning. Inte på någon!

Nåväl…. min egen rakning skall tas itu med under kvällen – livet har varit något hektiskt den senaste tiden och det märks….. Det som dock har skruvat till min värld rätt rejält är den store sonen. Inte nog med att det börjar framträda något som skulle kunna liknas vid mustasch, nu måste han raka benet också. Efter helgens ledbandsskada måste TB tejpas under sitt specialfotskydd och det där är lite jobbigt på håriga tonårsben. Urgh! När tejpen skulle bort häromdagen och han inte var rakad – ja, du Jussi Björling – släng dig i väggen! Här pratar vi röstresurser blandat med målbrott! Idag har TB premiärrakat benet – alldeles rätt läst, benet i singular. Mamman tyckte att han för symmetrins skull borde raka båda, men där blev man ju idiotförklarad direkt med bara blicken. Mycket märklig känsla att se honom stå och raka sig – har liksom inte förlikat mig med det ännu.

Pappan i familjen har dock varit lite lat med rakhyveln. Så till den milda grad att vissa anser honom som vildvuxen! Följande samtal utspelade sig i måndagskväll då jag höll personalmöte och grabbarna befann sig på hemmaplan:

GB: Jag längtar efter min mammi. När kommer mammi? Jag vill att hon kommer nu.

Pappan: Hon kommer snart. Jag kan lägga mig i sängen med dig och mysa tills hon kommer.

GB: Jag vill inte ha dig pappa. Gå ut ur mitt jum. Du gör ont. Du har ju taggbuskar i ansiktet.

Pappa, Milou och TB fick mysa utan GB

Jag behöver nog inte berätta att pappan ganska omedelbart tog itu med rakningen. Så nu kan vi snart stoltsera med att vara nyrakade familjen. Alltid något! Till er alla från oss här i Blekinge sov så gott. Imorgon är det fredag – veckans härligaste dag! Kram Mia

Bloggen=en titt in i vardagsrummet!

Det finns de som envist hävdar att själva läsningen av en människas blogg är som att stiga rakt in i dennes vardagsrum. Att det känns som om man gör intrång- att man gör något nästan förbjudet.Jag läste en krönika (minns ej exakt i vilken tidning) där författaren ondgjorde sig över människors behov av att blotta sitt privatliv i både ord och bild.Som om det skulle vara något fult eller nästintill brottsligt!

Va?Har de inte fattat ett dugg? Man måste ju inte läsa någons blogg. Det är ju inte heller precis så att dessa bara ramlar ner framför snoken på en eller bara dyker upp på dataskärmen. Man måste ju söka sig fram till dem. Det där är ju därmed ett aktivt val man gör. Och om man gör det aktiva valet drivs man antagligen av ett visst intresse (förhoppningsvis i de allra flesta fall), ett stort mått av nyfikenhet (känns rätt ok det också) eller i värsta fall av avesion. Hur eller hur – det är ju upp till aktuell läsare om den vill läsa den blogg den har sökt sig fram till.

Själv tycker jag att det är underbart att stiga in i mina bloggvänners ”vardagsrum”. Jag älskar att läsa om mode och vardagsdramatik, barn och lyx, resor och boende på andra platser på vår vackra jord. Att få middagstips eller se vackra bilder från någons hem eller outfit, är en härlig påfyllnad i min tillvaro. Inte någon gång har jag läst något som får mig att baxna eller känna att det där bör man inte delge någon. Många gånger har jag däremot skrattat så att tårarna rinner och den igenkänningsfaktor som ofta infinner sig är inte sällan plåster på såren. Jag har ”träffat” människor som jag aldrig annars skulle ha stött på och det kontaktnät jag har byggt upp här på mama betyder otroligt mycket för mig. Alla ni som läser och också orkar kommentera, det där gör det extra roligt. Själv försöker jag alltid att kommentera det jag läser. Många gånger är det just dessa kommentarer som tar en än närmare varandra.

Vardagsrum eller inte. Jag skriver ingenting som jag inte står för och kan tala fritt och öppet om. Bloggen är ett sätt att göra det jag älskar, nämligen att skriva. Och att det finns människor här som gillar mitt sätt att skriva – det gör mig osedvanligt lycklig. Precis så lycklig som man var under skoltiden då man fick tillbaka en uppsats eller skrivuppgift med feedback.  Så till denna rektorskans vardagsrum är i alla fall alla välkomna.

Jaha, så här mitt vardagsrum ut hemma i den blekingska skärgården. Håll till godo Kram Mia

Beteenden som upprör!

Vi vill väl alla vara oss själva på absolut allra bästa sätt. Vi vill stå tryggt och stadigt, även när det blåser runt en. Vi vill kunna hantera motgångar på ett lugnt och metodiskt sätt. Och framförallt vill vi väl kunna undvika konflikter, ha överseende med andra människors val och sätt att hantera olika situationer. Men sanningen är ju att det här i livet, både privat och professionellt, finns en mängd beteenden som helt enkelt lockar fram våra absolut sämsta sidor.Saker som stressar oss, irriterar eller kanske helt enkelt gör att man tar mindre bra beslut.

Gårdagens personalmöte handlade till stor del om just beteenden. Vi försökte identifiera vilka beteenden kring olika aktörer (medarbetare, vårdnadshavare och elever) som lockar fram våra mindre goda sidor. Detta kan kanske tyckas lite destruktivt, men i själva verket handlar det om att ligga fem kurvor före, tänka verksamhetsutveckling samt att vår kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk.Syftet var definitivt att lära oss att bli än bättre på att hantera våra egna beteendemönster. Vi vet ju alla att till syvene och sist är det bara vi själva som bestämmer hur vi tillåter oss att reagera på andras beteenden. Vi var rörande överens om att vi i alla lägen måste försöka undvika att gå i fällor, bjuda på lätta poäng samt att aldrig nedlåta oss till kamp eller dispyter.

Nu är ni säkert jättenyfikna kring vad vi kom fram till och jag ska ge er en liten sammanfattning straxt. Dock kan jag inte låta bli att fundera lite på hur ni andra hanterar detta på era arbetsplatser. Vågar man prata om det öppet eller tystas det ned? Kanske har det blivit tyst kunskap? Det skulle vara jättekul och få feedback kring detta i kommentarer.

De beteenden hos ELEVER som lockar fram våra mindre goda sidor är bland annat; de som inte lyssnar på tillsägelser, ögontjäneri och bortförklaringar. Vidare handlar det om de som är näsvisa, tjurar ihop, är medvetet elaka eller beräknande samt de som ljuger. Men det som vi alla har absolut svårast att hantera är klättermentalitet, de som anser sig som förmer än andra och som skor sig på andras bekostnad.

När det gäller FÖRÄLDRAR är det i särklass svårast att behålla sitt lugn när de inte ser sin egen eller sitt/sina barns del i något som sker. De som pratar ”skit” om andra familjer och deras barn eller helt enkelt skyller ifrån sig i alla lägen. Att utgå från att andra människor gör saker för att ”jävlas” är inget förhållningssätt som står högt i kurs heller. För egen del har jag svårt för de som på ett negativt sätt ifrågasätter saker och ting. De som verkar tro att vi bara tar första  lösning utan att tänka, när vi i själva verket vrider ut och in på oss själva i jakten på den bästa lösningen. Man behöver inte säga jatack och amen eller gilla allt vi gör – men frågagärna hur vi har tänkt istället för att ifrågasätt. Fråga varför vi har valt en specifik lösning och jag kan garantera att vi har svar på det. Och då mina vänner, då blir det ett samtal.

Det svåraste av allt var förstås att identifiera vad som stör oss i MEDARBETARES beteenden, kanske allra mest eftersom vi satt där allihop och deltog, men vi fick till en god diskussion. Påstår jag i alla fall! Vi har svårt för nocherlans hos varandra och när vi tar på oss saker som vi sedan har svårt att slutföra. Ingen gillar att bli tagen för givet och att inte använda tiden stressar oss andra. Vi kan i vissa fall definitivt bli bättre på att prata med ”rätt” person och vi bör respektera andras behov av tid för arbete och inte bara socialisation på eftermiddagstid. Att se till att vara uppdaterad och att verkställa kollektivt tagna beslut är ett viktigt utvecklingsmål för en del, medan andra redan klarar detta galant.

Jag tror att vi alla fick oss en bra tankeställare och jag har märkt idag att många reflekterar kring sig själva på ett helt nytt sätt. Well done alla goa Svettpärlepedagoger! Det är genom småstegsmetoden vi ser till att alltid ligga i framkant. Vi fungerar så himla bra tillsammans och detta smittar av sig till både barn och deras föräldrar. Vi får massvis  av god respons kring vår atmosfär och skolkultur, men det är ju inget som hindrar att vi siktar på att bli än bättre.

Jaha, vilka beteenden hos andra människor lockar fram just dina mindre goda sidor? Och hur hanterar du detta? Har du funderat på det? Kram och sov gott!

Underbar höst i Blekinge

Oförstörda fd dagisbarn och deras föräldrar

Idag skulle jag bara vilja rikta ett JÄTTESTORT tack till alla fantastiska små nya 6-åringar hos oss på Svettpärlan och deras föräldrar. Inte bara för att de har valt att låta oss vara en så viktig del av deras skoläventyr, utan också för att de tar med sig mycket av dagiskulturen till oss som genom en självklarhet.

Det har väl inte undgått någon därute att hösten i år har gjort en ganska tidig entré. Det där kan man ju tycka precis vad man vill om, men egentligen hjälper det inte ett dugg. Gilla läget med vädret är mitt bästa överlevnadstips! Själv älskar jag hösten med hög och klar luft, ljuvliga färger, regn och lite busväder. Man kan mysa inomhus redan på eftermiddagen utan att ha dåligt samvete. Allt färre måsten, allt mer punktbelysning och tända ljus. Just tända ljus har jag som ett utvecklingsmål för mig själv – jag är nämligen lite (understatement) rädd för eld.

Idag regnar det igen här i Blekinge. Att då möta den strida ström av elever som rantar in och ut på skolan är nästan en revy i sig. En revy med en egendomlig uppsättning outfits, mer eller mindre väl anpassade efter väder. En snabb konklusion säger att ju äldre elever, desto mindre kläder på sig – inte minst på fötterna. Eller vad sägs om luggslitna små tygskor,  foppatofflor eller öppna små sandaletter. Marken är täckt av regnpölar, gräset är dyvått och där det inte är gräs eller asfalt, där är det garanterat lera. Undra vid vilken ålder gummistövlar blir förbjudna egentligen?

Och det är där och då det är så extremt härligt att se dessa små nya 6-åringar. Gladerligt tar de på sig både regnbyxor och regnjacka, huvudbonad och stövlar och ger sig ut på rast med liv och lust i blicken. In kommer de sedan, rödkindade och lite kalla, och byter vid behov om till sina extrakläder (medskickade av förutseende föräldrar). Jag ler! Kan inte nog poängtera detta till alla och envar – försöker lyfta det som just ett önskvärt beteende. För sanningen är den att här misslyckas vi ofta kapitalt i skolans värld. Det är under skoltiden detta helt naturliga dagisbeteende plötsligt dör ut och ersätts av ett mer eller mindre ansträngt klädproblem. Vad gör vi för fel? Eller ska man bara acceptera detta som ett naturligt utvecklingssteg?

Mina folkloreälsklingar - ej anpassade till höstväder. Bye, bye!

Men dessa små karameller får hänga med en stund till.

Mina limefärgade gummistövlar börjar sjunga på sista versen och måste mycket snart ersättas. De är modell höga och jag hoppas någon snäll bloggläsare kan tipsa om var jag kan hitta nya snygga. I den här staden känns det nämligen som en omöjlighet. Kanske någon bra onlineshop, nån?

Dags att laga middag och sedan bege sig till kvällens personalmöte. I det förstnämnda blir det orientalisk kycklinggryta och i det andra fokus på beteenden och verksamhetsutveckling. Ha en ljuvlig måndagkväll! Kram Mia

HJÄLP!

Widgets som hamnat längts ner till vänster istället för högst upp till höger. Hur gör man då?

Hittar ingen support att höra av mig till och har provat att radera allt och börja om från början. Funkar inte!

Tips emottages tacksamt.

Kram Mia

Dags att gå i ide!

En lördag med brittsommarkänsla här i Blekinge bjöd på den obligatoriska omöbleringen i skogarderoberna. Mina kära små sommarälsklingar skulle förpackas fint och varligt för en lång vintersömn och den höst/vintriga delen av skosamlingen skulle få lov att plockas fram. Från början hade jag tänkt drista mig till att rensa ut lite, men det där blev inte lyckosamt. Ett par svarta små ballerinor har fått sin begravning, i övrigt är samlingen intakt.

Sommarälsklingar på sista vädringen inför idegång.

Ja, ni som inte har genomskådat detta – jag är en skoknäppis. Så till den milda grad att de ropar efter mig i affärer och vill följa med hem. Jag älskar skor och anser definitivt att en kvinna ALDRIG kan få för många par skor. Mitt mest omfattande skoköp blev under en av familjens alla Floridaresor – 23 par fick emigrera över Atlanten. Och ja, skor tar ju plats så det blev även två extra resväskor. Tänkte här nedan bjuda på några av mina sommarfavoriter:

Lite tuffare variant

Mina små virkade Lieblings

Little mermaid Folklore

Två nummer för stora men med bomull i tårna funkar det fint

Söndagen har inte bjudit på samma tur som gårdagens sol och 20 grader. Knappa 11 grader efter nattens dimma och en rejäl höstblåst. Vi har varit på sista seriematchen för TB och den blev tuff. Dels eftersom det andra laget valt att ta med pojkar födda -93 i P13-serien och det blev lite väl fysiskt om jag säger så. Inte heller någon bra stävjan från domarna kring hur ett schysst spel går till – jag avskyr när det tillåts knuffar och drag i både tröjor och armar. TB:s lag vann med 10-3, men de var inte alls så överlägsna som siffrorna säger. TB har klarat sig hela säsongen utan skador och småskavanker, tills det återstår 3 minuter av matchen och därmed säsongen 2010. TB som är försvarare tar bollen från en spelare och springer förbi, varpå denna drar tag i TB:s tröja och arm så att han fastnar med dobbarna i gräset. Han vrider, trampar och faller samt får en spelare, modell född – 93 över sig. Adjöss med det ledbandet i fotleden…. Trist avslutning på säsongen, inte minst när nämnd -93:a tycker att han inte behöver be om ursäkt samt vrålar ut till publiken att det var ju bara huvudet som han skadade så… Gu, hjälpe om jag hade varit den killens tränare, eller ännu värre hans förälder – då hade jag med all sannorlikhet ”hängt upp honom i ögonbrynen”. Det där är verkligen inte fair play! Så nu blir det bandagering, kanske hård tejpning och kryckor för TB. Jag behöver väl inte nämna att han har haft sina bättre dagar rent humörsmässigt.
Höst och vinterskorna har jag dock fått på plats, så nu ska jag fira söndagsmys. Det blir pizza för att lätta upp stämningen! Tack för att du tittade in… Kram

Inte alls lika roliga skor - måste nog ta en shoppingrunda.