Älska det du måste göra!

Guess who´s back -back again?

Here I am! Tillbaka i gammal god Mia form. En natts sömn gör underverk och det var med ny kraft jag tog mig an dagens alla måsten. Tänk det är inte klokt vad livet är fyllt av måsten – om man nu väljer att se dem som just det.  Men oavsett vad man kallar det så är ju tempot och kraven rätt höga. På många sätt har vi i vår familj minimerat våra ”måsten”. Vi väljer bort en hel del, utan att förhoppningsvis såra någon annan människa, och koncentrerar oss på det som känns nödvändigt för oss att göra samt det som fyller på oss. I det har vi funnit en balans som fungerar för oss. Det är sällan vi stressar!

Min vackra mormor, Marta, var en mycket klok kvinna. När hon en gång låg på knä och sopade köksgolvet sa hon till mig; ”Mia lilla, för att bli en lycklig människa – älska det du måste göra. Då blir allt så mycket lättare här i världen.” Hon lämnade jordelivet alldeles för tidigt efter att ha drabbats av bröstcancer.

Faktum är att jag själv alltid försökt se på mina måsten på det viset. Ja, inte på något vis medvetet medan jag växte upp, men desto mer medvetet nu i vuxen ålder. Livet blir enklare om man inte pustar och stånkar sig igenom allt här i livet. Med en positiv inställning och inget uppskjutande har jag kommit att få ett ganska bra flyt i tillvaron. Bortsett från när livets alla hemskheter ramlar ner över en som igår då…men….Jag gillar att städa och diska. Det är underbart att se ordning växa fram och den goda doften sprida sig. Tvätten, trädgårdsarbete och räkningarna går av bara farten. Till och med vedstaplingen känns enkel. Och de saker jag inte just älskar, de funderar jag inte så mycket på vad jag har för känslor kring, utan jag bara gör dem. Kanske något att prova?!

Dagen idag har ägnats åt att skura kyl och frys samt be en stilla bön om att de ska återuppstå. Reparatören sa nämligen att ”dysfunktionen kunde bestå av en och en annan ispropp”. Att den senaste tidens tropiska värme och höga luftfuktighet slår ut känsliga maskiner på det viset. Jag hade inte en aning om att jag hade en känslig kyl och frys – då hade jag förmodligen duttat lite extra med den men…. Nu är den avstängd, avfrostad från förhoppningsvis all stopp i rören och nyskurad. Voíla! Imorgon ska vi sätta i kontakten och se om den vill fortsätta en stund till i vår familj. Den som lever får se! Det vore ju underbart, för de 32.000 kronorna som en ny skulle kosta, skulle jag kunna göra så mycket annat skoj för.

Nu ska lillsonen och jag åka till stranden och ta oss ett ljuvligt dopp. Solen skiner i Blekinge och vattnet är fortfarande badbart. Kvällens fiskgratäng med hummersås och pillade reijer är klar att stoppa in i ugnen och makens skift slutar inte förrän 19.06. Sen blir de lördagsmys…

Kram Mia

Shit happens!

Käre gode Gud ge mig styrka! Nu!!!!

Ända tills dess att jag kom hem idag på eftermiddagen tänkte jag att jag skulle skriva om ”So far so good”. Jag tyckte att veckan förflutit på ett bra sätt, att mitt fokus varit bättre än på länge och till på köpet är det fredag. Så underbart att ha klarat första veckan i arbetsuniformen med livhanken i behåll! Underbart att få träffa alla goa medarbetare, vi har haft kreativa och inspirerande dagar fast att vi i slutet farit omkring som skållade troll och allt klart good enough inför skolstarten på måndag. Personligen har jag sett till att hålla flera av mina punkter på mitt egokontrakt – exempelvis frukost varje dag, ingen fika bara frukt på jobbet, löpträning vid två tillfällen samt ingen alkohol (det kan behövas vita vardagsveckor efter en lååång semester, tro mig). Hyfsat väder och god sömn. Med precis allt detta i ryggen kändes det som en bra start på terminen. Vilket gapskratt, om jag bara hade vetat vad som väntade mig på hemmaplan!

Inkommen i huset vid 14.30 med fyra bärkassar med mat från Maxi, flera väskor från jobbet, Gabriels dagisväska full av sandiga små kläder, familjens tvätt pga avloppsproblem samt en sovande Gabriel. Det luktar något. Hrm! Påbörjar uppackning och då – det är precis där och då ”So far so good” får sig en rejäl törn. Kyl och frys – en kombovariant med ismaskin modell USA – har slutat fungera, didelidozip! Det som en gång varit fryst i frysen (det brukar vara i fast form) har transfomerat sig till flytande form. Allt i kylen håller samma temperatur som om det stått i ett vanligt köksskåp. JIPPIE!!!! 3 sopsäckar med mat senare, idel torkande och denna mamman har fått minst ett rejält och några små frispel. Gabriel frågar sin pappa om de inte ska ta mamma till farbror doktorn. Japp, har man väl gett honom men för livet! Bra jobbat, Mia!

Idag är det jäkligt svårt att se möjligheter istället för hinder, till och med för mig. Det är näst intill omöjligt att gilla läget så det skiter jag i nu. Jag har sett ut en ny kyl och frys, men givetvis är det beställningsvara. Jag tycker INTE att vår maskinpark är snäll mot mig just nu. INTE ett dugg!

Just därför har jag bestämt mig för att öppna den dyraste vinflaskan vi har i vinstället just nu – det är en härlig Italienare. En Amarone Tomasi! Mums! Modell lyx och flärd och jag tänker att maken och jag delar den rakt av. Räkor, revben samt ost och kex.Inte ett skvatt att fira ,bara en helvetes massa att dränka.

Skål och godnatt. Imorgon är en annan dag! På återseende! Kram Mia

Bonuscheck

Glömde att berätta om den härlig bonuschecken. Och nu har jag precis förstått varför man visst blev igenkänd på Maxi (läs inlägg 23/7).

Den månatliga bonuschecken,som hos min bästisMaria brukar vara 100 kr, blev denna månad 200kr. Gansk typiskt när det är sommar och man är fler på hemmaplan hela tiden. Min egen bonuscheck brukar vara 75kr. och denna månad var den – jag vågar knappt skriva det – 375kr. Det innebär att jag därmed knappt vågar tänka på vad jag måste ha handlat för. Ups!

Som sagt var, inte konstigt att man blev igenkänd på Maxi. Ej heller konstigt att det känns som om precis alla kläder har krympt i garderoben. Dock är det ju en enormt fin gest att få tillbaka pengar i sin handlingsaffär. Tack ICA!

Ha en underbar fredag! Kram Mia

Förgylld morgon!

Tänkte bjuda på dagens citat från lille Gabriel. Citat som jag har gått och småskrattat åt hela dagen. Det är väl gott att få börja dagen så…

Maken påbörjade sitt morgonskift och åkte innan halv sju. Båda sönerna sov sin skönhetssömn och jag, ja jag tog min ett litet morgonpass på mitt löpband. Härligt start på dagen, men otroligt svettigt. Fördelen med att träna i hemmets ljuva vrå är att det räcker med hotpants och en träningsbh på. Me like! Hursom helst – mitt i passet märker jag att små ögon stirrar på mig. Gabriel har klivit upp och dragit sitt täcke och snutte genom hela huset. Och så utbrister han:

”Stackars dig mamma – har du stått här hela natten?” Säkerligen såg jag ut som ett vrak för det var inte något av mina lättaste löppass vill jag lova. Det är så himla trögt att komma igång, även om jag anser min kropp som relativt lättränad. Men svetten lackade och håret var uppsatt och ja…. färgen i ansiktet var långt ifrån min vanliga solbränna. Kanske mer röd/blå/lila…. Hahaha…

Lagom till frukosten leverar han nästa kommentar. Vi pratar om dagis och om vilka barn och fröknar som har varit på plats dessa dagar.  ”Vi har fått en ny fröken”, säger Gabriel då. ”Hon heter X och mamma vet du (vidöppna ögon och lätt shaky röst) hon har målat figurer på hela kroppen. Du har ju sagt att det är föbjudet att använda tuschpenna på kroppen.” Jag konstaterar ganska snabbt att Gabriel har iallafall inte en aning om vad tatueringar är…..

Torsdag kväll, lite regnigt utanför och det är snart dags att natta Gabriel. Min snälle bror tog idag med honom till minigolfbanan och därför är han ganska gäspig nu. Själv handlade jag på hemvägen på Maxi – obs gick in med mycket stora shades på. Ingen igenkänningsfaktor idag inte. Puh! Sedan har jag jobbat en stund med läsårsinformationen som måste vara klar imorgon. Den är inte klar! – vet därför vad kvällen kommer att begära av mig. Bye Bye soffan och en härlig tidningsstund – men men… imorgon är det fredag. Jippie!

See ya! Kram Mia

Ego och lycka!

Var och en är ansvarig för sin egen lycka! Precis som man vid en katastrof på flyget först ska rädda sig själv med syrgas, innan man hjälper någon annan, precis så är det med lycka och välmående. Man kan inte förlita sig på andra – man måste aktivt ta hand om sig själv. That´s the way life goes….

Det kan låta enormt egoistiskt, men allting börjar faktiskt med just dig själv. Man måste fundera på vad som får en att må bra och mindre bra. Man måste ta hand om sig själv, fylla på sina batterier och våga kommunicera till andra vilka aktiva val man gör här i livet. Man kan till och med kräva att man ska bli respekterad för de val man gör. Att agera på grundval av att sitt eget välmående bör aldrig förväxlas med att vara egoistisk. Egoistisk är man när man bara tänker på sig själv och sitt eget bästa. När man bara söker lösningar för egen vinnings skull. När man bortser från andra människors tankar och känslor.

Men att ta hand om sig själv och att göra saker som gör en lycklig är en förutsättning för att kunna och orka bry sig samt ta hand om andra människor. Man kan inte hjälpa andra om man mår kass själv. Jo kan och kan, det kan väl en del till en viss gräns, men sedan tar det liksom stopp. Och då står man där och är som mest i behov av hjälp själv. Det där håller inte! Det blir bara en ond cirkel av olika människor i olika hjälpbehov. Så många människor som glömmer bort sig själva och gärna sätter andra i första rum, medvetet eller omedvetet. Ibland säkert för att det är lättare så än att ta itu med sin egen situation. Man går fullständigt upp i andra människor, deras liv och öden för att sedan märka att man själv är precis dränerad.

Var och en är ansvarig för sin egen lycka! Det är en grannlaga uppgift att bejaka sin introverta sida, kunna verbalisera vad som är en behaglig tillvaro och våga förverkliga detta. Men det största modet krävs nog för att möta omgivningen. Så lätt att någon drar förhastade slutsatser – att man döms som egoistisk, karriäristisk eller helt enkelt emotionellt störd.

Man kan inte hänga upp sitt liv på att andra människor ska ordna och sörja för en. Att någon annan ska göra en lycklig. Man måste ta hand om sig själv. Med detta menas förstås inte att man ska strunta i andra eller att man ska misstro andra eller att man inte ska kunna ha förväntningar på andra människor. Självklart ska andra människor och våra relationer till dem kunna göra oss grymt lyckliga – annars vore ju livet bra ensamt och trist.

Sig själv å ena sidan och andra människor å andra sidan – inget bör ta ut vartannat. Både och i lagom dos. Skapa balans och våga vara handlingskraftig. Kanske kan det vara ett framgångsrecept.

Lyckokramar från Mia

Från noll till flera hundra!

Sommarens lediga dagar. Lättja. Fritt från måsten. Inga beslut att ta. Bara skrota omkring i tillvaron och låta tankar flyga från det ena till det andra. Det mest ansträngande tankemässigt har varit skötseln av de månatliga räkningar och uträkningar. Något som skulle kunna kallas så nära nolläge som man kan komma…

….till kick off i söndags, föreläsning igår och dagens gemensamma planering. Möten planeras in, datum spikas och tusentals praktiska ting finner sin lösning. Vi diskuterar inskolningsaktiviteter, regler, IUP och skriftliga omdömen. Formativ bedömning, rastvaktsschema och när föräldramöterna skall ligga. Anteckningar skrivs, överenskommelser görs och papper, papper och papper överallt. Aktivitetsnivå flera hundra!

Puh,framåt eftermiddagen skrattade vi tillsist åt varandra. Den ena ser mer förvirrad ut än den andra. Vi kämpar tappert med att behålla lugnet och inte tillåta oss att hyperventilera. En sak är absolut säkert i vårt yrke – man känner alltid att man skulle kunna göra mer. Just därför brukar jag plädera högljutt för de som lyckas, är de människor som lär sig att begränsa sig. Idag behövdes ingen yttre begränsning – vi var själva vår tydligaste begränsning.

Och sen värmen och luftfuktigheten på det. Vi har alla gått runt och sett ut som efter värsta aerobicpasset. Lägg därtill en blank look i fejan och hår som hänger i testar. Som om inte det var nog så strejkade vår kopiator – ve och fasa! Alla papper hade blivit fuktiga och därför krullat sig och därmed satt sig fast inuti maskinen. Sonny från Koneo var mer efterlängtad än vanligt. Måtte det utlovade åskovädret ta fart under kvällen – säger jag, Fröken Livrädd.

Kram på er alla från Mia

Slaget om klassrummet och köksbordet!

”För att vinna slaget om klassrummet, måste man vinna slaget vid köksbordet…”

Idag har vi haft ferietjänstgöring och en extern föreläsare kring grupprocesser och ATL (approaches to learning). Spännande ämne och kanske en ganska speciell föreläsare. Han hade, för att fatta mig kort, lite svårt att hitta rätt ord ibland eller då och då eller ofta… Dessutom tittade han mot taket himlade med ögonen och blundade till – ibland eller då och då eller ofta… Hrm… jag hade vissa koncentrationssvårigheter, det måste helt enkelt medges.

Men han sa så vettiga saker. Så många gånger kunde jag känna att vad rätt vi är i tanke och handling på Svettpärlan. Dialog, samsyn och relationsskapande – japp, det är Svettpärlans vardag det. Föräldrar som samarbetspartners, positiv attityd och en inbjudande atmosfär – japp, det strävar vi hårt efter. Tydlighet, gemensamma ramar och massor av kärlek till varje liten individ – japp, vi är dessa begrepp personifierade.

Men en sak sa han som jag inte funderat så mycket kring innan. Han pratade om det viktiga föräldramandatet och ”för att vinna slaget om klassrummet, måste man vinna slaget vid köksbordet.” Anledningen till att detta inte har varit i fokus är förmodligen att det där har aldrig varit ett stort problem hos oss. Men visst måste jag medge att det har funnits familjer där jag har känt att de har dömt ut någon eller några pedagoger. Och att detta har varit känt även av deras barn. Då är man rätt körd vill jag lova.  För att vinna slaget vid köksbordet måste man som skola och enskild pedagog inse att skolans absolut i särklass viktigaste samarbetspartner är föräldrarna. Skolan måste sträva efter att föräldrarna får förtroende för skolan och locka fram deras vilja att vara delaktiga i elevernas skolarbete. Nyckeln till en förälders hjärta är att visa att man har lagt märkte till vilket fint barn/fina barn de har.

Vi vet att föräldrars inställning till skolan är avgörande för hur deras barn kommer att klara sig i skolan.  Vi vet det i skolan – frågan är om alla föräldrar vet det? För om man vet det, hur i hela fridens namn kan man som föräldrar välja att involvera sitt barn i diskussionen kring en enskild lärares mandat. Hur vågar man äventyra sitt barns skoltid och framtid genom att INTE lita på lärarens proffession? Hur kan man ifrågasätta lärare inför sina barn, istället för att förklara för sina barn att ”Din lärare har säkert en klar tanke, en plan med varför han/hon väljer att göra på ett visst sätt. Vi kanske inte förstår det precis nu, men vi måste våga lita på att vi vägleds rätt”. Inte sjutton ifrågasätter vi om tandläkaren vet vad han/hon gör eller om läkaren ordinerar optimalt eller…. Så varför är det ok att göra det med lärare?

Slaget om klassrummet är beroende av slaget vid köksbordet. Finns det inget slag vid köksbordet, finns det inget slag om klassrummet.För att ge sitt barn/sina barn bästa möjliga förutsättningar för kunskap, lärande och omsorg väljer man som förälder att inte nedlåta sig till ett slag vid köksbordet. Sprid detta gärna till alla ni känner. Slaget vid köksbordet har nämligen bara förlorare och de största ja, det är de inblandade barnen det.

Amen! Och kram från Mia

Min paddels vassa blad gnistrar som silver….

Vaknade av lille Gabriel som exakt 05.26 stod i hallen och grät över att hans mammy var borta. Dagen hade börjat! Regnet strilade utanför fönstret och vinden högg i parasoll och vidöppna fönster. Kändes något mer som slutet av september än den 15 augusti. Vi kröp ner i sängen, satte på en film och jag var precis på väg att slumra sådär underbart härligt när Gabriel tydliggör att jag faktiskt luktar illa. Nice! Den här mamman valde inte att diskutera hur man uttrycker sig med 4-åringen. Det här kan bli en lååång dag!

När klockan var 09.10 hade jag hunnit städa hela huset, stryka en megastor stryktvätt, raka ben och vissa andra valda delar av kroppen samt gräddat en lasagne till måndagens middag. Det gäller att passa på….Resten av dagen handlade om mys, packning av väskor och lite kompletteringshandling.

Svettpärlans kick off började 14.00 med sommarberätta för personalen. Så härligt att få en inblick i hur sommaren har tett sig för mina anställda och så viktigt för att kunna möta var och en på bästa sätt. En underbar fika senare, tog vi itu med mål och visioner, fokusområden och specifika projekt samt alla ramar och riktlinjer för läsåret som står för dörren. Därefter fick alla info om vilken typ av naturupplevelse vi skulle ta oss an. De flesta mottog beskedet med glädje och förväntan i blicken. Så i samlad konvolj for vi till havet, äntrade kanoter och gav oss ut. Givetvis hade molnen skingrat sig och solen värmde gott i kvällningen. Vi paddlade och paddlade och paddlade – ut från viken, runt stenar och badplatser, gjorde strandhugg och bara satt och njöt. Mycket prat och många skratt hördes över fjärden. Väl i land igen var det en del av oss som tog ett kvällsdopp och sedan slappade vi på stranden en stund. Vid 19.00 traskade vi bort över klipporna, hittade en bra plats och slog oss ner. Här intogs pizza medan solen fortfarande värmde oss på avstånd. En helt underbar eftermiddag och kväll! Nästan den bästa kick offen ever….Om ni inte vet det så kan jag avslöja att jag har världens bästa medarbetare.

På hemväg hämtade vi upp TB som varit på bortamatch en 6 mil iväg. Vinst med 12-1 och han var lycklig som en speleman. Maken och Gabriel hade förlustat sig med stranden och MCD. Efter en hel massa puss och kram mellan alla i familjen som saknat varandra – det är inte ofta vi befinner oss så utspridda som idag – knoppade Gabriel in med ett leende på läpparna. Imorgon börjar dagis!

Sussigull till er alla från en Mia med mycket tung ögonlock….. Må sömnen vara mig nådig inatt!

End, finito och nya äventyr väntar!

Så sjunger minsann sommarlovet för denna rektorskan på sista versen…. Förvisso har stora sonen lov nästa vecka också och maken påbörjar ett lightskift, men lille Gabriel ska börja på dagis på måndag. Det kan bli ett helt äventyr i sig att försöka lämna honom.

Vi har haft en oförskämt härlig,fin och harmonisk sommar. Alla har varit lediga tillsammans, solen har skinit på oss och vi har badat massor. Underbar mat har lagats och intagits, iskalla drycker har slunkit ner och efterlängtade vänner har vi träffat. En och en annan båttur i vår fina skärgård, många kvällsdopp på badplatsen och ett sagolikt slottsbröllop har vi hunnit med. TB har spelat fotbollsmatcher och turneringar som vi har följt och många är de kvällar som har passerat läggdags för länge sedan innan vi kommit i säng. Sovmorgon, glass och cykelturer. Pooldopp, vedstapling och bloggande.

Många är de stunder som jag bara har sträckt på mig och tänkt, gud vad bra vi har det. Men ändå, snabbt vande vi oss vid sol och värme varje dag och blev så besvikna när regnet kom. Vi har inte diskuterat vad vi ska hitta på en enda dag, för det har liksom löst sig per automatik. Allt är så enkelt när solen lyser på en, värmer ens kropp och själ och gör allt så …. överkomligt. Jag har bemästrat mitt kontrollbehov med bravur (hoppas jag att maken håller med nu…) och inte dammsugit varje dag, många gånger om dagen. Jag har tittat på gräset och de våta fotavtrycken på mitt golv och tänkt: vad fasen, jag hinner. Det där är ganska olikt mig, skulle jag vilja våga påstå.

Jga är fantastiskt nöjd och det finns faktiskt just  ingenting som jag önskar att jag/vi hade prioriterat att göra. Jag är utvilad och ganska sugen på att ta mig an ett nytt läsår. Det är spännande att få börja på nytt och det är inte dumt med lite rutiner i tillvaron. Man kan ju inte njuta av total sysslolöshet om man inte periodvis har mycket att göra. Och faktum är att de där augusti/septemberhelgerna med hyfsat väder, strandbesök och utflykter njuter jag kanske mer av än själva sommarlovet- Visst är det märkligt?!

Imorgon blir det kick off för mig och mina underbara kollegor på Friskolan Svettpärlan. Vi är ca 34 stycken och på många sätt är vi som en enda stor familj. Här finns det omtanke och ombrysamhet i mängder och en härlig kämparanda att se till att ”varje dag i varje vecka i vart skolår ska vara en dag att längta till”. Svettpärlans  stora vision handlar om att ”tillhandahålla en bra skolvardag och omsorgstid för ALLA barn på Svettpärlan. Inte bara de som har lätt för sig, eller längtar till skolan eller som har en enorm drivkraft, utan för ALLA barn oavsett önskemål och behov, svårigheter och  speciella hemförhållanden. ALLA har rätt att ha vår skola som en fristad, ett ställe där man möter utmaningar på rätt nivå och får lov att utvecklas både personligt, socialt och kunskapsmässigt. Alla har rätt att lyckas utifrån sin alldeles egen nivå. Och det där är vi bra på! Det pratas om oss i goda ordalag! Det där bär vi med otrolig stolthet. Ja, jag älskar min skola och mitt jobb – det kanske eventuellt märks. En annan dag ska jag berätta mer om min jobbvardag – håll ut!

Kick off imorgon handlar om mål och visioner, ramar och riktlinjer och lite andra förutsättningar för läsåret vi har framför oss. Det skall förberedas för en ny skollag, nya läroplaner, nya kursplaner och ett nytt betygssystem och det där är spännande grejor, vill jag lova! Efter gemensamt möte och fika ska vi ge oss ut på en naturupplevelse utöver det vanliga – obs hemligt…..Men man behöver badkläder och handdukar och oömma kläder efter väder. Förhoppningsvis får vi fint väder och då kommer vi att njuta mat och dryck på klipporna framåt kvällen. Sen är läsåret igångsparkat…

På återhörande och kanske har jag snart fått kläm på det där med bilder – tack Linda!!!!

Kram Mia

Besiktning BVC!

Gårkvällen bjöd på massor av skratt och minnen i mängder. Det var mitt gamla fotbollslag som hade den årliga sommarfesten med grill och bus in i sena natten. Jag var 11 år då jag debuterade som avbytare i vårt A-lag i landets näst högsta division. Sedan spelade jag som ordinarie till jag var 26 år, födde barn och kom tillbaka till B-laget under några år. Sedan några år tillbaka har jag insett mina begränsningar och är inte aktiv längre – utav oss tjejer som träffades igår är det bara 2 som är det fortfarande. Men vi har ju haft ett helt liv tillsammans och det är så jäkla skoj att träffas. Påfyllnad för mig!

Idag bar det av till BVC för en 4-års kontroll för Gabriel. Detta stackars barn blev ju vettskrämd av en hemsk läkare då han var 1.5 år och har sedan dess varit livrädd för allt som heter vård, apotek och tandläkare. Vi har provat lekterapi och allt möjligt, men så helt plötsligt gick det ju jättebra på Barnkliniken vid hans huggormsbett förra månaden. Hur eller hur, lite pirrigt var det för mamman? Ja, varför just för mamman kan man undra men jag har ju själv varit så rädd för allt. Gabriel var väl förberedd inför besöket och visste precis vad som skulle ske. Och äntligen idag, fungerade allt klanderfritt. Han samspelade perfekt med syster Carina och allt flöt på utan missöden och ledsamheter. PUH!!!!!! Efteråt fick den duktige killen välja en present på Leksakshuset – det blev en grävmaskin. Förvånande, åh inte!

Resten av dagen har tillbringats på stranden. Härligt klart vatten med en temperatur på 22 grader. Sol och ganska lite folk. Det blev påfyllnad det också. Ikväll är sista kvällen med USA-gänget och vi ska ha lite barbeque = mysigt. Kanske blir det också ett kvällsdopp, något av en tradition i vår familj.

Hoppas ni alla får en ljuvlig fredag! Kram Mia