Mamma, vad många tuttar du har!

Bra idé att shoppa BH med en 4-åring. Well, well….NOT!

Molnig dag med regnet hängandes i luften. Det där har inte varit en vanlighet denna sommar, tack och lov. Just därför var det liksom dags att shoppa lite nödvändiga atiraljer inför det bröllop vi skall bevista i början av augusti. Ett riktigt slottsbröllop på Kalmar slott och sedan stor fest efter – barnfritt. Wow!!! Ska bli så underbart skoj. Det är min brorsson Daniel som gifter sig med vackra Emelie – så mysiga människor, så söta tillsammans, så perfekta.

Gabriel ville förstås följa med till stan idag. Dels så vill han helst inte befinna sig någonstans utan sin mummy och dels älskar han att shoppa. Välja kläder, prova i provhytten och sedan köpa, förstås… Nåväl, BH-affären blev första anhalt. Klänningen till bröllopet köpte jag i Florida i maj – en ljuvlig champagnefärgad sidenhistoria med någon som kan kallas halterneck och det där hade jag ingen BH som skulle kunna fungera ihop med. Gick till stans allra bästa butik, Dag och Natt, med helt ljuvliga expediter. Så otroligt kunniga och framförallt ärliga. Jag fick in tre att börja prova, av med kläderna och ja, ärligt talat är det faktiskt inte det roligaste jag vet att strutta runt i trosorna och prova BH i en minimal provhytt. På med nummer 1 och Gabriel sitter snällt på pallen.Andningssvårigheter – fel storlek tippar jag på. Eventuellt missbedömde hon storleken på mina boobs medan jag hade kläderna på. Det är i och för sig något att glädja sig åt. Av med den och på med nummer 2. Gapskratt!! Tyget höll inte riktigt för vikten – ja, inte så att BH:n gick sönder, men det är synd att säga att den hade någon upplyftande effekt. Nu börjar Gabriel skruva på sig. Skrattar han också och tycker väl att stämningen är hög nog för att börja prata.

”Mamma, vad många tuttar du har!” Vad säger ungen? Vad då MÅNGA tuttar? Om han hade sagt stora, så ok det är de och jag gillar det inte. Men som min mamma säger, man måste vara tacksam för det som gud givit en. Och gudarna ska veta att jag försöker vara tacksam, fast det är jäkligt svårt och jag lyckas sådär. MÅNGA TUTTAR! Försöker febrilt behålla mitt lugn och väser fram lite mellan tänderna samtidigt som jag försöker le: ”Gabriel lille, hur tänkte du nu?” Jag kan räkna, svarar han. Han pekar och räknar: En, två, tre, fyra och fem. Fem tuttar har du, mamma. (Nu är det ju inte så att jag har fem tuttar, men väl två och några volanger under dessa). Expediten kämpar tappert med att inte bryta ihop av skratt men det håller inte hela vägen vill jag lova. Hennes ansiktsfärg blir blå/lila och det liksom pyser om henne.

Jag ignorerar! Tar på BH nummer tre och den sitter fantastiskt. Och även om den inte hade gjort det hade jag köpt den ändå. Betalar och försöker lämna affären med ett visst mått av värdighet. Nästa gång tror jag bestämt att den unge mannen får stanna på hemmaplan när mamma ska shoppa. Jag behöver nämligen inte direkt den typen av ärlighet – det räcker fint med min egen kräsenhet.

För övrigt kostade BH:n lika mycket som klänningen. Bra köp!?

Kram Mia

Supersize vs Superskinny

Råkade zappa till ett detta TV-program och wow! Vet inte vad jag blev mest förundrad över egentligen, kanske blev jag till och med äcklad? Tänk vilka hjärnspöken som tar över hela människors liv! Och tänk hur många det är som inte förstår att de har blivit övertagna – att de inte är in charge själva!

Läser sedan Olgas blogg och blir så väldigt fundersam. Kanske är det min ålder, men varför är det så jäkla svårt att förhålla sig lagom till saken vikt. Och som jag kämpar med att göra det. Man proppas full i vart enda magasin och i ett otal TV:program, nästan hjärntvättas, om alla olika dieter och mirakelkurer. Och är det inte på det hållet, så är det mulliga modeller och hur fint livet ändå kan vara.

Jag växte upp som ytterst petit och har alltid identifierat mig som liten och smal. Blev gravid och gick upp 26 kg. Gick ner en hel del, men var inte längre petit. Hamnade i värsta träningsnojan och gick ner massvis och blev väldigt petit. Slutade träna, gick upp i vikt. Blev gravid och gick upp 14 kg. Har gått ner en del, men oj vad mycket svårare det var denna gång. Nu är jag snart 41 år och jag skulle tro att människor som ser mig kategoriserar mig som normalviktig. (superviktig som person för dem, förhoppningsvis).

Jag älskar att träna, men jag har ett klart bekymmer med att begränsa mig. Just därför är jag en periodare. När jag tränar, vill jag alltid träna mer, mer och mer – gärna flera gånger per dag. I annat fall tränar jag inte alls. Fasen vad det där är knepigt. Jag mår så mycket bättre när jag rör på mig, men är så ebarmligt dålig på att prioritera egentid.

Men nu har jag påbörjat ett nytt försök. Jag känner mig så inspirerad av Patrice (Min Värld) som joggar och verkligen tar hand om sin kropp. Det syns, skulle jag vilja säga. Hon ser superfräsch ut. Av Rosita (Globetrotter-mama)har jag fått handfasta råd och det känns som om hon är en mycket balanserad och genomklok människa. Henne vågar jag definitivt lita på. Och så kompisMaria som alltid är så duktig på att fysa i olika former. Hon säger också alltid till mig: ”Tiden ramlar inte ner över dig, du måste prioritera och planera in.” Åh, så klok hon är. Tack alla tre för att ni liksom har fyllt på mig.

Denna gång känner jag mig laddad att göra ett riktigt tappert försök. Jag tror fasen att jag kommer att lyckas!

Kram till er alla från Mia

Minnernas kvarter

En filosofisk dag börjar lida mot sitt slut. Jag kan inte påstå att jag har varit nedstämd, men uppfylld av tankar och minnen. Man kan väl beskriva dagen som att jag har tagit mig en tur till minnernas kvarter. Tankarna har fått sväva fritt och det har känts befriande skönt att då och då släppa fram några tunga tårar.

Livet är ju som bekant inte någon rak och lättsam korridor, vilken vi färdas längs fritt och obehindrat. Snarare är det en labyrint av passager där vi hamnar vilse, förvirras och ibland också fångas i en återvändsgränd. Kan inte låta bli att fundera över hur olika situationer och händelser genom årens lopp har format den tillvaro jag har idag. Hur oändligt tacksam jag är över att ha den tillvaro jag har idag. Hur jag har varit skräckslagen, näst intill handlingsförlamad, inför känslan att mista de som betyder mest för mig. Hur jag har varit vilse på en plats jag inte kunde förstå och hur jag med god hjälp av både make och Maria hittade hem igen. Hur en tragedi ser ut – som en rakkniv som skär genom tiden – skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde varit. Lika rent som en kirurgs skalpell. Hur saknade av en älskad vän liksom kommer ifatt en och griper tag i en så hårt att man inte ens kan minnas hur man andas. Hur det har känts som jag har fallit rakt ner genom min rädslas golvplankor.

Mitt i de jobbigheter jag har mött, har det liksom gått upp för mig. Mod är ingen glödhet känsla som bara finns hos dem som tar sig an svåra uppdrag, hoppar från flygplan, räddar liv eller bestiger berg. Mod är något ganska lågmält och iskallt – den sista lilla bit man hittar då man tror att allt är borta. Mod fyller en långsamt och lär en den uråldriga sanningen: att livet går vidare. Hur gärna man än hade velat att världen skulle stanna upp, gör den inte det. Dag efter dag tränger sig vardagslivet in i ens förlamade och sörjande krets och kräver sitt. Solen går upp och ner, högtider kommer och går  årets skiftningar likaså.

Männsikor upplöses inte – går inte i bitar. Människor överlever. Människor intalar sig att det är bäst det som sker. Man sätter en fot framför den andra, tar ett djupt andetag och så fortsätter vägen, livet. Man skapar ett nytt vanligt. 

Och så plötsligt känns livet åter son en rofylld plats. En flod av oskattbara minnen strömmar genom mig – minnen som har samlats under mitt liv tillsammans med de människor jag älskar så oändligt mycket (läs min familj, min släkt och mina nära vänner. Ni vet alla vilka ni är. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd). Genom att minnas det som varit finner jag alltid styrka att be för vad framtiden ska föra med sig. Och jag har lärt mig, att de bästa stunderna är stilla ögonblick instoppade i hörn på det vi benämner vardagslivet. Jag har lärt mig att lägga märke till saker jag så ofta förut tagit för givet. Och att vara innerligt tacksam för det som återstår av livet.

Nej, livet är ingen rak och lättsam korridor, men om man vågar tro så öppnas det dörrar för oss. Kanske inte just den dörr vi själva skulle ha valt, utan en som till slut kommer att vara bra för oss. Livet är härligt – nästan som ett mysterium. Ett mysterium att uppleva, inte lösa.

Kram Mia

 

Tabu, eller varför drar naken hud blickarna till sig?

Hörru damen, så där naken får man inte vara i den här affären!

Söndag kväll och jag och grabbarna har varit på besök hos  Neo – världens mest charmiga lillkille, snart 15 månader gammal. Jag har tvättat där (återkommer kring min tvättsituation men den är fortfarande en het potatis så…) och vi har fixat lite inför ett släktbröllop den 7 augusti. Barnen lekte i Neos lilla barnpool, spelade fotboll och bandy och annat skoj. Precis innan avfärd, Gabriel är påklädd, tar han ett par steg bakåt och vips, så ligger han där raklång i vattnet. Dyngsur! Gabriel ser för ett ögonblick lite förvirrad, nästan gråtfärdig ut, men sen spricker han upp i ett stort leende. Och Neo, ja Neo han skrattar hjärtligt. Några extrakläder har vi inte med oss, så vi får låna ett par adidasshorts modell snygga men något stora.

Efter bye bye, for vi till macken (läs lilla närbutiken, det är så vi kallar den) för att köpa kvällstidning och glass. Vi har knappt kommit innanför dörren, helt ensamma i butiken, när killen i kassan säger: ”Hörru damen, så där naken får man inte vara i denna affären”. Vadå naken? Hjärnan går på högvarv och jag vågar knappt titta ner på min kropp. Hjälp, har värsta mardrömmen blivit sann? Har jag verkligen åkt iväg till macken utan byxor eller tröja eller än värre, utan båda? Nästa tanke är: hur tar jag mig ur detta? Backar lite snyggt mot utgången, men kommer på att jag har ju tankat också. Shit, smitnota eller skrida fram till kassan?

Förmodligen ser jag grymt förvirrad ut, för killen förtydligar plötsligt: ”Ja, det hjälper inte att han är barn, i den här affären måste man ha kläder på sig för att få handla.” Han menade Gabriel! En 4-åring iförd för stora shorts som han krampaktigt håller i för att de inte skall trilla av, bar överkropp och utan skor. Jag tittar mig förstulet omkring, funderar om det är någon som ska hoppa fram och skrika. ”Smile! Your on canded camera” Men nej, affären gapar öde och ingen kamera ser jag heller.

Jag får helt sonika bära ut Gabriel i bilen, låsa dörren och gå in och betala. På allvar! Ja, vi är inte på något vis någon nudistfamilj och jag tycker självklart att det är viktigt med dresscode – tycker nog till och med att vi är ganska bra på det, men…. Att ett barn har bar överkropp vid en snabbvisit på macken, verkade inte ologiskt för mig. Vi semestrar årligen i Florida och vet hur viktigt det är att anpassa sig till deras ickenakenhet. För oss är det självklart att ta seden dit man kommer och jag skulle aldrig drömma om att provocera någon, men detta….

Jag tror att jag är överumplad fortfarande.

Kram Mia

 

Längtan… och rädslan…. och jag

Vaknade till dunder och brak – åska, blixt och regn i kubik. och då mina vänner, det är då jag blir liten igen. Med en make på golftävling i Malmö och hunden på pensionat Valderslycka (läs farmor och farfar) – ja, då var helt plötsligt jag in charge. Inte för att jag inte brukar vara det, men oväder gör att jag regresserar en sisådär 25 -30 år i tiden. Jag steg upp, väckte stora sonen och sen satt vi där fullt påklädda, redo att ge oss ut till bilen (Gabriel vägrade öppna ögonen). Det trixet lärde min mor mig – att man ska sitta i bilen då det är oväder. Mina duktiga NO-lärare på Svettpärlan försöker övertyga mig om att bilen inte alls är mer säker än huset, men jag köper inte bara deras resonemang sådär rakt av….. Du vet mamma är ju ändå 75 bast så…….vad fasen är en NO-lärarexamen då?

Dåligt väder idag och dags att ta itu med min favoritsyssla, nämligen städning. Idag skurade jag duschen så att det skvätte både smuts och vatten. Gabriel hjälpte duktigt till och sen kastade vi oss ut i ösregnet. Mysigt! Efter handling och tvätt tog jag itu med lite skolfix och don. Jag brukar försöka lägga undan ALLT ett tag efter skolavslutningen för att liksom bli sugen igen. I år har det tagit längre tid än annars, eftersom vädret har varit så ljuvligt. Idag har jag dock dragit upp riktlinjer, mål och visoner samt fokusområden för läsåret som kommer. Ett speciellt projekt kring läxhjälp klurar jag också på.

Och mitt i allt detta slår den till. LÄNGTAN! Inte för att jag vill att sommarlovet ska vara över eller att solen ska sluta skina, men kära goa medarbetare – nu längtar jag efter er. För er som inte vet hur det är på Svettpärlan, kan jag berätta att vi på många sätt är som en stor familj. Det finns alltid medarbetare som bryr sig, finns där med en varm kram eller ett tröstande ord. Vi skrattar massor och driver friskt med våra egenheter och fobier. Vi har kul på jobbet! (Nu hoppas jag att det inte bara är jag som chef som tycker så då…)

Jag börjar bli sugen på ett nytt läsår nu….Fram till nu har jag legat i solstolen och låtit tankar fara och flyga, utan fokus och ofta har de knappt haft med mitt yrkesjag att göra. Hur jag nu är försöker så hamnar jag osökt in på klasser och grupper, projekt och bedömarkompetens samt vår kick off i augusti. Jag väljer att se detta som ett gott tecken. Jag börjar bli utvilad och det är gott att längta efter något som man vet snart blir en verklighet.

Lördag kväll och maken är precis hemkommen. Golftävlingen gick jättebra så här på slutet och även om han är trött, så är han lycklig. SKÖNT! Både jag och grabbarna har längtat efter honom. Vi har nu avnjutit en mexbuffé och iskall Heiniken. Grabbarna har landat i sina rum med en kvällsfilm och snart är det dags att säga sussigull…

Kram Mia

Godnatt min skatt. Älskar dig till stjärnorna och tillbaka!

Efter en halvmolnig dag med ett mindre sjödrama, for vi till min älsklingssyster för bad i poolen och lite mys. Hon är en otroligt stark och livfull kvinna i sina bästa år (49 år). Jag är ju yngst bland oss syskon och periodvis har vi varit långt ifrån varandra vi syskon men nu börjar vi liksom samla ihop oss. Det är väl jag som har vuxit ikapp de andra, har jag en svag aning om. Hur som, sönerna badade med kusinerna Ebba (16) och Matilda (13) och hade allmänt skoj. Ebba hade också gjort en virkad kanin som jag önskat mig länge – så förtjusande söt. Och så hade hon skrivit ett kort – till väldens bästa moster. Åh, stolt blev jag då.

Hemkommen var det dags att ta itu med middagen. Det är inte klokt vad det går mat och dryck när man är lediga allihop. En smärre förmögenhet, skulle jag vilja säga. En kompis som är barnmorska brukar säga till vår gemensamma kompis : ” Jag kan inte fatta att du lagar middag varje dag, när man ändå bara ska bajsa ut det”. Tja, så kan man ju också se på tillvaron. Själv är jag ju gift med en kock – en riktigt duktig kock dessutom – så jag håller väl inte direkt med henne. God mat och dryck är livskvalitet för oss. Denna helg är ju Mats inte hemma så jag sköter kockeriet med stora sonen. Han har definitivt talang för matlagning och hjälper mig så gärna. Idag blev det zucchini -och morotstagliatelle med grillad torskrygg och hummersås. MUMS!!!! Ett glas – gissa? Ja, bravo – iskallt Chardonnay för mig och hallonsoda för sönerna. Så var det med fredagsmyset hos oss.

Efter maten hade vi filmtajm med Gabriel alla i samma säng.Mysigt! Tor somnade och snarkade medan jag fick vila ögonlocken något. Då känner jag Gabriel buffa mig i rumpan och mumla en ramsa – precis så jag gör när han ska sova. ”Gonatt min skatt.Älskar dig till stjärnorna och tillbaka”. Hjälp, halsen snörptes ihop och ögonen svämmade över. Tänk vad en liten 4-åring kan omsätta, va? Åh, vilken lyckligt lottad människa jag är!

Sweet dreams, friends! Kram Mia

Varför är det coolare att vara sämre i skolan än att vara bra?

Läste om professor Michael Kimmel som ägnar sin akademiska gärning åt att forska samt debattera om en ”pojkkris” i skolan. Han menar att det blir allt tydligare att pojkar och unga mäns betyg blir sämre i förhållande till jämnåriga flickor. Detta fenomen har startat en debatt om hur man ska kunna förhindar denna utveckling.Och även om Kimmels rapport är skriven i en amerikansk kontext så känns den uppenbart igen även i vårt svenska livssystem. DN har publicerat en artikelserie om ”Prestationsprinsessor och glidarkillar”. Sylvia Asklöf Fortell frågar sig också i BLT (2010-07-15) hur det kommer sig att det anses omanligt att vara intellektuell? Hur det kommer sig att det finns en attityd hos killar att det är coolare att vara dålig i skolan än bra?

Som mamma till två söner och rektor för en friskola blir jag naturligtvis helt uppslukad av dessa frågeställningar. Det är säkert så att denna pojkkris existerar och jag tror att otroligt mycket handlar om just attityder. Attityder från samhället i allmänhet och kompisgäng i synnerhet. Attityder sprungna ur familjelivet och från den samhällsgrupp man tillhör just för tillfället. Mammas och pappas utbildningsnivå och skolans förväntningar. Vad blir egentligen en självuppfyllande profetia?

Personligen känner jag inte igen denna attityd från varken min egen son eller min skola, Svettpärlan. Men å andra sidan arbetar vi extremt hårt med attitydpåverkan. Vi nästan proklamerar individens roll kontra kollektivets – att man skall kunna underordna sig ett kollektiv likväl som man vågar hävda sig inom det. Jag vill att våra elever skall bli självständiga och samhällsdugliga medborgare som kan balansera mellan att hålla fast vid sina ideal och att smidigt kunna socialisera. Varje elev, oavsett kön, skall få möjlighet att bli så bra som just den kan bli inom alla områden. Det handlar om önskemål och behov, styrkor och svagheter och framförallt om mod, kraft och vilja. Och att visa att hårt, grått arbete alltid lönar sig i längden. Som skola har vi en enorm möjlighet att kunna påverka, inte bara våra elever utan också deras föräldrar. Den möjligheten finns det alltför många skolor som låter bli att utnyttja. Som tycker att skolan har tillräckligt med ansvarsområden.

Alla människor mår bra av att vara på ställen där de möter utmaningar – på rätt nivå. Skolan i allmänhet måste bli mycket bättre på att hitta nyckeln till varje elev och se som sitt uppdrag att coacha dem vidare mot nästa livsäventyr. Det handlar förstås inte om att alla ska bli akademiker – oavsett om det gäller yrkesutbildningar eller lärlingssystem måste vi förmedla känsla av att vara stolt över sina val. Strävan vidare är en enorm drivkraft men ibland måste man bara få känna att det är ”good enough”.

Min store son är definitivt ingen glidarkille – det skulle hans mamma aldrig tillåta – men väl en pluggis med god distans till tillvaron. Killar har ju en tendens att vara mer ”schoolsmart” istället för ”booksmart” – och det där är en än större utmaning i dagens skolsystem. Alla våra ”duktiga flickor” som tenderar att inte kunna begränsa sig och därför allt som oftast mår dåligt på olika sätt. Duktiga flickor som skall kunna allt, ha bäst betyg, vara mest populära hos killar, prestera väl på sina fritidsintressen, ha många tjejkompisar, passa in överallt, ha coola kläder, snygg frisyr, vara smal, ha goda framtidsvisioner etc etc etc

Det är inte lätt att vara tonåring idag. Jag kunna balansera mellan att vara liten nog för att få hjälp och stor nog att få göra egna val. Vi föräldrar behöver hjälpa med att lära sig tänka rätt. Många gånger är fokus på att handla rätt, men det där är ju så situationsbaserat att man omöjligt kan omsätta hur som helst. Tankens kraft är enorm. Otaliga är de samtal jag har med mina elever i olika klasser och på olika nivåer om hur man lär sig att hantera sina tankar. Om hur man använder sina resurspersoner och taktiskt navigerar sig igenom skolvardag och sitt vanliga liv.

Och det är precis det som jag tror saknas i många fall. Vi bara tar för givet att våra barn och ungdomar ska veta hur allt ska gå till, när vi i själva verket behöver berätta det för dem. Beskriva önskvärda beteenden och uppmuntra positiva exempel. Och prata, prata och prata både med och till dem. Ibland ignorera det som inte är så bra, istället för att sätta fokus just på det.

Amen! Kram Mia

Cykeltur med vätskepaus!

Idag har jag skickat maken till Malmö på golftävling och han väntas inte åter förrän det har blivit vecka 29. Jag och grabbarna passade därför på att ta en cykeltur framåt kvällen. Vi bor i ett gammalt sommarstugeområde, där fler och fler hus blir året-runt-boende, och vi har ca 4 km till vår golfbana, camping, badplats och båthamn. Min allra bästa kompis Maria sommarbor just här – hon är badgäst som det heter här ute. Idag blev vi bjudna på middag hos henne och hennes underbara familj.

Pajbuffé men sallad, bröd och härlig frukt samt förstås det obligatoriska iskalla vita vinet. Vi åt och åt och åt och däremellan drack vi både en och en annan klunk vin. Marias son Anton och vår Tor spelade fotboll och studsade på studsmattan med Gabriel, så jag fick verkligen sitta och njuta. Vinsnurriga blev vi och mycket fnittriga – så där lagom goa och avslappnade. Efter maten blev det cykeltur och kvällsbad nere vid badplatsen. De stora grabbarna insisterade dock på bad vid piren. Lagom frusna tog vi oss hemåt, drack kaffe (obs inte jag) och sen bar det av till vårt svarta hus med mycket glas, som Gabriel beskriver det.

Åh, ljuvliga kväll! Precis vad jag behövde. Har sagt godnatt till maken på hotellet i Malmö och nu skall vi koja oss. Hade tänkt skriva om en skolangelägenhet kring pojkar och deras skolprestationer, men jag känner att jag är något dimmig i blicken, så håll ut  – det kommer imorgon istället och sov så gott.

Kram Mia

FloridaLove!

Tänkte bara säga att om man är sugen på att se och läsa om vår familjesemester i Florida i maj kan man gå in på resdagboken.se

Här söker man sedan alias imbafamiljen och vips så ser ni hur vi ser ut i semesterform.

Kram Mia

Alla ni som tränar – hjälp!!!!!

Åh, jag är ju en riktig periodare vad gäller träning. I mitt yngre liv var jag fotbollsspelare med stor lagkänsla och det passade mig perfekt med en tränare som talade om vad mans kulle göra, när man skulle göra vad och hur samt med vem. Åh, så enkelt allt var då! Bara att infinna sig och bli coachad. Ja, det var tider det.

Sen kom son nummer ett och ett litet gästspel i fotbollsvärlden blev det under en period. År lades till år och all fotboll förpassades till historien. Inget jag är sorgsen över utan fotbollsperioden på 22 år minns jag faktiskt med glädje och jag vet att var sak har sin tid. Men de senaste åren har varit en riktig berg- och dalbana träninsgmässigt sett. Jag har prövat en mängd olika träningsformer med väldigt skiftande resultat. KI-gympan på Friskis var härlig, ända till kvinnan på Statoil slog ner mig med en felviftning. Bodypump var underbart, just under pågående träninsgpass men ack så svårmanövrerad kroppen var dag två och tre. Tillbaka till fotbollen, bästa upplevelsen på länge, men tyvärr vill ju huvudet så fruktansvärt mer än kroppen fixar så….. Och sen var spinning, bra musik och jobbigt så in i Norden, men jobbigt att köa för att få biljett till passet och rätt cykel.

Ja, det har liksom blivit så att powerwalk och löpning passar bäst för mig i mitt liv just nu. Är det roligt då? Jag svarar själv, inte speciellt upplyftande men nödvändigt. MEN det är ju egentligen inte just där mitt hjälpbehov ligger, utan mer kring de basala mänskliga behoven – nämligen toaletten. Japp, du läste rätt – toaletten. Nästan på sekunden 20 minuter in i ett träningspass – löpning eller promenad, ute eller på löpbandet – så slår toalettbehovet till. Och då menar jag verkligen slår till! Det är akutläge! Undan eller kull! Och ja, är det utomhus och inte nära hemmaplan då finns det liksom inte så där väldigt många toaletter att tillgå – inte ens bajamajor, utan vi pratar skogen i så fall. Eller i så fall, så skymd som möjligt.

Hur gör ni andra? Klarar ni rundor utan att behöva gå på toa? Och i så fall hur?

Är nu hemkommen efter en runda som fick gå extremt fort på slutet, så till den milda grad att det inte bara fanns ett toalettbehov, utan jag trodde på allvar att jag också skulle vormera av utmattning. Alltså, det där kan väl inte kategoriseras som ett normalt tillstånd iallafall?

Nu ska jag ta mig ett glas iskallt Chardonnay och lite varma nachos. Mums!Och nu har jag dessutom extremt nära till toaletten. Två toaletter till och med. Kram Mia