En shopaholics bekännelser!

Mina shoppingrundor är inte längre heliga. Och sannerligen inte hemliga heller för den delen.

Häromdagen då jag var och införskaffade lite föda till familjen klappade en kassörska mig på axeln och sa: ”Jag tycker jag ser dig här varje dag.” Nu pratar vi inte någon liten närbutik, utan stora, jäkla Maxi – for god sake! Alltså det känns som om jag är otursförföljd då det gäller att shoppa (läs inlägg den 18/7 och 21/7). Eller snarare paranoid, kanske! Hur eller hur, anonym är jag då rakt inte. Inte för att jag har varit så försiktig när det gäller matinköpen. Jag hade nämligen inte en aning om att man var iakttagen eller blev närvaroantecknad varje gång man infann sig i affären. Hade jag vetat det, då hade jag vidtagit vissa försiktighetsåtgärder som t ex förklädnad etc.

Nu är det ändå så att jag har haft en mycket handlingstät sommar vad gäller mat och dryck. Livet med en tonåring, en 4-åring och en föräldraledig make, samt mig själv då, kräver både det ena och andra i matväg. Och under vanliga läsåret är jag mycket noga med att göra matsedel, men på sommaren är jag lite wild and crazy och låter önskemål styra till mångt och mycket. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur ofta jag måste ha varit där, för att man ska bli igenkänd av kassörskan. Ok, när jag jobbade på krogen innan min yrkeskarriär inom skolsystemet tog fart, då kunde man ju lätt identifiera vissa personer som man serverat på krogen, fast att man träffade dem i en helt annan miljö. Jag har alltid inbillat mig att det berodde på att de liksom ofta hade fått lite för mycket innanför västen, eller hade ett beteende som väckte uppmärksamhet eller att de hade uppseendeväckande klädsel eller… helt enkelt för att de bar sig förbaskat pinibelt åt.

Inte kan de ha lagt märkte till mig på Maxi för att jag har fått för mycket innanför västen, för jag kör alltid bil till affären. Det skulle vara förenat med en omöjlighet att ta mig hem med alla varor annars. Dessutom stjäler jag inte heller så inget sådant har förpassats innanför västen. (Äger jag en väst då?) Själv tycker jag väl att jag liksom smälter in fint i mängden människor och uppseendeväckande klädsel äger jag ingen så…. Hjälp, nu vet jag! De tycker att jag är pinsam, pinibel eller kanske rent ut av patetisk som varje dag besöker affären. De tror kanske inte att jag har något liv. De kanske tänker att det är inte undra på att hon ser ut som hon gör, hon som handlar så mycket.

Skämt å sidor! Jag vägrar smyga omkring som en shopaholic – jag måste sprida mina matinköp mellan olika affärer. Det där blir min nya strategi. Min make stöttar denna fullt ut!

Kram Mia

Ps Idag bjöds det på helgrillad fläskfilé, purjolökspotatis och en god bearnaise samt krispsallad med rädisor och rödlök. Drycken inhandlades i en helt annan affär. Mums! Ds

3 thoughts on “En shopaholics bekännelser!

  1. Haha, hysteriskt roligt att bli igenkänd på MAXI av alla ställen, de har ju som sagt en del kunder att hålla reda på :-)

  2. Haha jag jobbar i en maxi butik och trots antalet kunder vi har så känner man alltid igen folk som besöker den regelbundet =) men det är bara roligt och folk trivs :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *