Skobegravning

Idag har vi haft lite sorg här hemma. Ett par trotjänare har gjort sitt (och dessutom gett mig skoskav) och det var dags att avtacka dem.

Gårdagens stadsbesök var mycket trevligt men tyvärr hade jag matchat mina kläder med fel skor. Nja, inte så att de inte passade ihop med det marina tema jag valt för dagen, utan för att de helt enkelt inte passade ihop med så många fotnedsättningar jag var tvungen att göra, då det visade sig vara festival i staun. Ja, det är så vi uttalar ordet stan här i vår del av landet. Parkeringsmöjligheterna var få, inte minst för mig med mycket tydliga restriktioner av maken kring parkeringar. Detta ska jag återkomma till en annan gång. Så vi gick och gick och ganska snart smärtade mina fötter. Nu hade jag absolut inte valt några high heels or so… utan helt vanliga söta små ballerinor. Men skenet bedrar!!!!

Redan igårkväll såg jag att mina hälar hade intagit en blå/lila nyans, otaliga blåsor samt några småsår. Aj aj, dock var det inget mot hur det kändes någon gång runt 03.30 då jag snurrade runt i sängen och satte hälarna i madrassen. (Varför jag nu gjorde det, det har jag ingen aning om men men) Holy cow, vad ont jag har idag – det liksom bultar, även då jag sitter stilla. Och bröllop med mina ormskinnspumps om en vecka. Hjälp!

Redan inatt bestämde jag att skorna minsann skulle få rött kort. Och inte nog med det – avstängning för all framtid. Fram med spade och ut till min lilla skokyrkogård. Jag sjöng ”Tryggare kan ingen vara” och Gabriel undrade varför vi var ledsna. ”Vi kan snart åka till Florida och köpa nya till dig mamma”, sa han. Tänk vad lätt barn tar på sorg! Eventuellt har ni kanske förstått att skor  är något heligt för mig. Jag älskar ALLA mina skor och jag vårdar dem ömt. En kvinna kan som bekant aldrig få för många par skor. Den här kvinnan har väl ca 124 par och maken tycker absolut att det räcker. Men vad vet män om skor? De kan ju använda samma skor till alla outfits – mina outfits måste ju stämma både i stil och färg med vad som sätts på fötterna. Nåväl, just nu är jag begränsad till crocs, träskor och flipflops! Och till det passar väl mest träningsoverall och säck.

Lördagkväll och vi har precis grillat, bakat potatis och pratat strunt en lång stund. Så skönt att bara njuta tillsammans med familjen – ett mycket stort behov vi har i vår lilla familj. Mycket tid ägnas ju på sommaren åt släkt och många vänner och det är förstås mysigt. I lagom dos! Just nu känner jag att det har varit lite väl mycket socialisation, så imorgon ska vi bara ta det lugnt. Det där filmjölkstopret längst in i Värmland känns rätt lockande och vi som snart ska få USA besök!

Tjillevippen! Kram Mia

Idag har jag inte varit att leka med….

Kände det redan då jag slog upp mina blå imorse. Idag blir jag inte att leka med. PMS-häxa (som Jenina skriver om), dock utan tillstymmelse till PMS. Usch och fy!

Förvisso har det liksom legat latent under några dagar och efter en natt med extremt dålig nattsömn var det bara dags. Olustig, irriterad och allmänt sur på precis allt och alla. Inte för att någon hade gjort något speciellt, utan absolut utan anledning alls. Eller? Vid närmare eftertanke så har det varit en ganska intensiv ledighet då vi alla har varit lediga samtidigt. Lägg därtill all socialisation som ska ske med släkt och vänner. Urgh! Inte sken solen heller och blåsten höll på att försätta mitt balanssinne helt ur funktion. Och så tröttheten efter tusen (kanske överdrift) ärevarv in och ut i Gabriels rum under natten. Ögonlocken som bara vill stängas och tillika en bad- hair -day. Jag borde ha krupit ner i sängen, stängt dörren och sovit bort dagen – det hade varit en bra lösning. Dock var det inte den jag valde.

Åh, jag hatar att vara på sådant humör. Kulmen nåddes av att Gabriel strulade då han skulle käka, för vilken dag i ordningen vet jag faktiskt inte. Men idag fick jag f-n bara nog. Trött på hans idisslande, trött på att spotta ut och så jäkla trött på hans taktik att navigera sig förbi matsituationer. Egentligen vet jag inte varför detta gör mig så upprörd, då jag har levt 13 av TB:s 14,5 år med hans matvägran, och alla mina egna matfobier men…. Ja, det blev helt enkelt en uppvisning av mammans mindre goda sidor och mindre vårdat språk.Och jag var helt urskiljningslös – hela familjen fick en släng av sleven. Tjoff, tjoff! For sedan en sväng till min syster och fick leva ut mina aggressioner med hennes ryggopererade make som fullständigt spårat ur på friidrotts EM. Vi spydde vår galla hej vilt och det slutade med att vi alla låg i en hög och skrattade vanvettigt härligt. Tack Nettan och Mats – precis vad jag behövde!

Väl hemkommen åt Gabriel 10 köttbullar och en stor tallrik spagetti samt drack två stora glas mjölk. Därefter städade han självmant upp alla leksaker i sitt rum. Efter maten gick jag en långpromenad med vår vovve och sedan – sedan mina vänner var jag tillbaka i vanlig Miaform. Skönt! Dock var ingen annan i familjen riktigt sugen på att att umgås med denna mamman, så här sitter jag och skriver i min ensamhet. Kanske blir jag tagen till nåder igen – vi får väl se!

Kram Mia

Crush on books!

Regn, blåst och moln har återigen belägrat vackra Blekinge och då får man ju passa på att göra nytta. Inledningen på sommarlovet har varit lysande och aldrig förr har jag väl varit så avkopplad, lugn och harmonisk. Värmen bedövar hjärnan – gör att jag liksom släpper på alla måsten, all städmani, allt ”passa på”. Jag gillar detta tillstånd, till min stora förvåning. Det är absolut inte många tankar som jag har skänkt läsåret som komma skall och det hoppas jag innerligt inte att mina kollegor, medarbetare och anställda har gjort heller. Det är befriande härligt att låta solen värma ens kropp, låta tankar flyga fritt och idéer komma och gå – utan att man går igång på hundranittio. Någonstans inom mig inbillar jag mig att detta kommer att göra mig till en ännu bättre chef och att vi alla är än bättre rustade för det som ligger framför oss.

Regniga dagar har jag nu så här i slutet börjat lite trevande med förberedande arbete. Jag har gjort listor, formulerat mål och visioner, funderat över fokusområden och klurat på en bra agenda för vår kick off och våra ferietjänstgöringsdagar. Allt detta tog jag med mig och for in till jobbet idag för att kopiera och färdigställa inför den 15/8 och vecka 33. Jag möttes av en mycket öde skola och dess fritidshem – alla barn på sommarlov. Vilken lycka! Min mycket omtänksamme storebror Lasse dök upp och tog hand om Gabriel, så att mamman fick fixa ifred. Det där är man ju inte bortskämd med efter 24 7 hela sommarlovet. 

Efter kopierande tog jag itu med uppackandet av nytt läromedel – en nätt liten sändning på ca 20 kartonger. Sprätta kartonger, sortera, pricka av mot följesedel och sedan mosa kartonger. Inget underbart arbete precis men det mest underbara av allt….. I min ensamhet stod jag där och beskådade detta underverk av helt nya böcker. Det är fascinerande! Vackra färger och böcker som bara ropar efter ”Öppna mig” ”Läs mig”. Jag smygbläddrar i en del. Luktar på dem! Åh, vad jag älskar känslan av nya böcker!!!! 5 stycken var facklitteratur till mig och jag har redan börjat i en av dem. Kunde nästan inte välja, men tog sedan en om att utveckla skolans föräldramöten. Spännande!

Kvällen har tillbringats med fotbollsmatch för stora sonen och idag imponerade han stort. Den killen är en kämpe med mycket stor potential. Åh, den här mamman är stolt och nöjd över att han är en av de som får kämpa rejält för sina framgångar i allt, men sällan viker han ner sig. Han är ingen lyxlirare och han vet sannerligen vikten av hårt, grått arbete. Well done, TB! Hemkomst 21.10 och med en myggäten liten Gabriel. Han var för övrigt totalt obekymrad över detta faktum, bara han fick vara med sin älskade storebror och hans fotbollslag.

Ögonlocken är tung, men skam den som ger sig – någon sida orkar jag nog i min nya, välluktande bok.

Kram Mia

Hjälp, vad gamla mina fötter ser ut!

Solen har hittat tillbaka till Blekinge och nu njuter vi sol och bad igen. Lovely!

Av någon anledning råkade jag dock titta nedåt idag och min blick blev liksom fastnaglad vid mina fötter. Hjälp, vad mina fötter ser gamla ut! Tro mig, jag har aldrig haft någon hang up på just fötter eller så, men idag slog det till med full kraft. Solkysst skinn låter så där underbart romantiskt, men jag kan säga att mina fötter ser långt ifrån solkyssta ut – snarare smutsiga skulle jag vilja påstå. Om de bara kunde vara solbrända åtminstone. De är rynkiga också. Så där som det ser ut på gamla människor. Men jag känner mig inte så gammal som jag tycker att mina fötter ser ut. Har till och med piffat till dem med rosa nagellack.

Vad värre är att de smärtar mig. Det är absolut värst på morgonen och detta tror jag att maken har uppmärksammat. Han som är den ledbrutne i familjen, med ont i framför allt nacke och rygg, brukar kommenterar detta då jag ska stiga upp. Fåfäng som jag är med mina fötter och ben – stolt över dem som burit mig genom ett otal fotbollsmatcher på hög nivå genom åren. Bortsett från ett uttänjt ledband i foten, under en fotbollskarriär på över 15 år, så har jag inte haft någon skada what so ever. Inte sjutton kan jag låta maken få tro att de börjar svika mig inte. Så jag kastar snyggt benen över sängkanten och liksom trippar iväg mot toaletten på tå – det gör nämligen grymt ont i fötterna om jag sätter ner hela foten. Ler (eventuellt något ansträngt) och verkar hur oberörd som helst. That´s me!

Snart är det bröllop och skorna jag planerar är öppna i tån, så nu måste jag klura ut något sätt att fixa till mina fossingar. Har ni några bra tips, girls? Tell me!!!

Kram Mia

Nostalgitripp med Kickie Jansen!

Sommarens efterlängtade date med familjen Kickie Jansen har idag gått av stapeln – dock minus en Peter. Stackarn fick hänga på taket hemma och utföra reparationsarbete. Det där är inte rättvist!

Kickie Jansen är en av min absoluta idoler här i jordelivet. Hon är så underbart levande och gör mig glad bara jag tänker på henne. Sprudlande röst, god självdistans och en halvrå humor. Med sig idag hade hon tre härliga söner och en så gullig hund, vid namn Molly. Hon svänger upp på uppfarten, lite halvnocherlant på två hjul, i pappas cab. Och sen börjar tjattret oss emellan. Eftersom både maken och jag känner henne sedan vår restaurangtid, blir vi liksom en treenighet i våra diskussioner – ni vet annars när det är den enes kompis och man bara hänger med på ett hörn. Så är det INTE!

Kickie dök upp i mitt liv då jag äntrade restaurangbranschen hösten 1988. Jag arbetade som frukostvärdinna och hon i servispersonalen. Den tjejen hade status, det märkte man ju direkt. Hon styrde utan att medvetet styra och hon var grymt eftertraktad. Snygg, populär och jäkligt duktig på jobbet. Hon klev omkring i tillvaron med en enorm självsäkerhet – aldrig någonsin för mycket – men hon utstrålade säkerhet, lugn och harmoni. En cool tjej, med andra ord. En sån som jag alltid hade önskat mig att vara!

Till skillnad från mig då – en oansenlig, ganska blyg tjej med absolut noll koll på restaurangvärlden. Många gånger chockad både över vad som hände och vad som sas runt omkring mig. Kickie tog sig an mig direkt och vips blev man någon. Helt plötsligt blev man bjuden på fester och tilltalad av människor man förut bara vetat namnet på. Kickie lärde mig nästan allt jag vet om serveringsyrket. Och jag älskade det! Och jag blev bra – faktiskt riktigt bra! Tack tack!Kan fortfarande ibland längta tillbaka till den tiden!

Åren har gått sen 1988 och Kickie bor i Stockholm med familj och driver en ”Underbara Barn mässa”. Varje sommar försöker vi ses och då pratas det minsann en salig massa minnen. Minnen som hon och maken hade innan jag kom med i bilden och minnen som hon och jag hade innan jag träffade maken. Och givtevis en hel massa kring alla de människor vi mött under vårt restaurangliv. Det som slår mig allra mest är hur otroligt oförstörd hon är – hur en så framgångsrik och älskad människa inte har den blekaste aning om hur hon har uppfattats av andra – vilken inverkan hon har haft på andra människor. Hon tror på fullaste allvar att hon är ihågkommen som mindre trevlig. What?  Jag vet inte en endaste människa som har sagt något mindre bra om henne. Någongång!

Så Kicke om du läser detta, tack för att du dök upp idag. Jag vet att stugliv med hantverkare inte är roligt alla gånger, men ni förgyllde verkligen vår dag. Och alla ni andra som inte har träffat Kickie personligen – besök ”Underbara-barn mässan” i Älvsjö i början av oktober. Ni kommer inte att ångra er!

Trött, med magen på fjorton hörn och lite halvt vinsnurrig. Nattinatti! Kram Mia

Min man är gift med fel fru!

Jag kan inte annat än fundera kring hur man blir rätt fru till rätt man. Är man liksom rätt från början eller är det så att man växer ihop och märker hur rätt man är för varandra? Alternativt blir för varandra? Kan man verkligen vara rätt rakt igenom eller räcker det att man är lite rätt? Och i så fall, handlar det om att nedlåta sig eller kanske mer konkret, acceptera de saker som inte är rätt?

Veckan som har gått har inneburit golfvecka för min make och klubben han spelar i. Ett slags PR-jippo som återkommer varje år, med olika sponsorer till olika tävlingar. Klubben har också valt att ta fasta på den sociala delen av golf, då merparten av tävlingarna är minst partävlingar och där ett individuellt tävlingsfokus uppenbart inte får plats. Golfveckans höjdpunkt, grand finale, på lördagen är en ”Äkta-makar-tävling” (och en sidotävling där man får spela med vem man vill), med efterföljande grillfest och prisutdelning. Maken, som är en duktig golfspelare med nästan inget handikapp alls, har spelat ett fåtal tävlingar tillsammans med sin bästa polare Magnus. Vissa dagar har nämligen Magnus spelat med sin fru och det är precis här som jag blir fel fru till min man. Jag spelar nämligen inte golf. Annars hade han ju haft en given partner även på golfbanan.  Undra om de som lever som singlar känner sig diskriminerade av fenomenet ”äkta-makar”?  Och hur är det med samkönade partnerskap – får de deltaga som ”äkta-makar”? Hur eller hur, lite trist har det nog varit för maken även om han inte vill medge det fullt ut. Det är väl fint att golfen är social, men det finns ju också en ansenlig mängd människor som lever ensamma så….

Om jag nu är fel fru när det gäller golfspelet så säger mitt goda självförtroende mig att jag är hyfsat rätt fru i övriga avseenden. Jag tror att mina ”rätta” sidor oftast överväger mina mindre goda egenheter (för det har jag ju en hel del) och jag tror definitivt att vi har vuxit ihop, maken och jag, och blivit allt mer rätt för varandra. Då vi träffades och blev ett par för 20 år sedan var vi extremt olika, men olikheter kan ju också ses som en styrka. Man kompletterar varandra, döljer varandras mindre goda sidor och speglar de goda. Att vara rätt för en annan människa handlar nog främst om en ömsesidig syn på vad som är just att vara rätt.

Så kära golfklubben, ta hand om min make, alla de som lever ensamma eller precis som i vårt fall har en respektive som är komplett oduglig och ointresserad. Se till att göra en variationsrik tävlingsvecka, där alla människor kan känna sig välkomna, oavsett om man har en partner, en stor vänskapskrets eller är ensam. För då slipper jag börja spela golf!!!!

Kram Mia

It´s raining cats and dogs today!

Minns detta som ett av alla de idiomatiska uttryck i engelskan, vilket vi skrattade så att vi nästan kiknade åt så där i klass 4 år 1980. Fröken hette Märta Åkesson, en av alla mina favoritlärare genom min skoltid, dock inget vidare i engelska tyvärr….

Men det stämmer gigantiskt bra med dagens belägenhet här i den blekingska skärgården. Det har faktiskt regnat sedan kl 05.10 i morse – mestadels ösregn dessutom. Ja, nu känner man ju i alla fall igen den svenska sommaren. Antalet sekunder utomhus har varit lätträknade och vi de få tillfällen vi stuckit ut näsan, har vi blivit dyblöta. Till och med Milou, vår vackre dvärgschauzer, tvekade länge och väl innan han tog några steg ut och kissade i trädgården. Gabriel har mumlat som ett mantra: ”Solen är bakom molnen. När den kommer fram ska vi bada igen”Ja, detta väder är inte lätt för en badgalen 4-åring, som dessutom avgudar allt som innebär utomhusvistelse. Vi har varit grymt sega idag och det känns märkligt att klockan nu har passerat 21.00 Misstänker skarpt att vi kommer att få ha Gabriel vaken till mycket sent ikväll. Typ midnatt!

Men mitt i väderomslaget – från en extrem värme till ett extremt regnoväder – kan vi bara konstatera att vårens semesterresa numera är överenskommen, bokad och betalad. Eftersom vi var i Florida i maj i år var det inte planenligt att boka en ny resa. Men maken var liksom på redan vid hemkomsten, själv var jag mer svårflörtad till att börja med. Han letade upp bättre och bättre hus att hyra, allierade sig med båda sönerna och ja, jag gav lätt upp. Vem sjutton vill inte åka till Florida igen?

Ja, så här sitter vi nu med ett bokat hus, inköpta flygbiljetter och en bokad hyrbil. I början av april bär det av och istället för att ha siktet inställt på skolavslutningen i juni 2011, vet vi nu att vi når riktigt avkoppling (och grym shopping och bra golf och underbar mat och härliga människor och…sol, bad och beach i massor) redan i april. Nice! Vid en snabb blick på vädret utanför altandörren känns detta om möjligt än mer rätt.

Nu tänker jag utföra kvällens soldans och hoppas på ett mer tilltalande väder under morgondagen.

Kram Mia

En shopaholics bekännelser!

Mina shoppingrundor är inte längre heliga. Och sannerligen inte hemliga heller för den delen.

Häromdagen då jag var och införskaffade lite föda till familjen klappade en kassörska mig på axeln och sa: ”Jag tycker jag ser dig här varje dag.” Nu pratar vi inte någon liten närbutik, utan stora, jäkla Maxi – for god sake! Alltså det känns som om jag är otursförföljd då det gäller att shoppa (läs inlägg den 18/7 och 21/7). Eller snarare paranoid, kanske! Hur eller hur, anonym är jag då rakt inte. Inte för att jag har varit så försiktig när det gäller matinköpen. Jag hade nämligen inte en aning om att man var iakttagen eller blev närvaroantecknad varje gång man infann sig i affären. Hade jag vetat det, då hade jag vidtagit vissa försiktighetsåtgärder som t ex förklädnad etc.

Nu är det ändå så att jag har haft en mycket handlingstät sommar vad gäller mat och dryck. Livet med en tonåring, en 4-åring och en föräldraledig make, samt mig själv då, kräver både det ena och andra i matväg. Och under vanliga läsåret är jag mycket noga med att göra matsedel, men på sommaren är jag lite wild and crazy och låter önskemål styra till mångt och mycket. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur ofta jag måste ha varit där, för att man ska bli igenkänd av kassörskan. Ok, när jag jobbade på krogen innan min yrkeskarriär inom skolsystemet tog fart, då kunde man ju lätt identifiera vissa personer som man serverat på krogen, fast att man träffade dem i en helt annan miljö. Jag har alltid inbillat mig att det berodde på att de liksom ofta hade fått lite för mycket innanför västen, eller hade ett beteende som väckte uppmärksamhet eller att de hade uppseendeväckande klädsel eller… helt enkelt för att de bar sig förbaskat pinibelt åt.

Inte kan de ha lagt märkte till mig på Maxi för att jag har fått för mycket innanför västen, för jag kör alltid bil till affären. Det skulle vara förenat med en omöjlighet att ta mig hem med alla varor annars. Dessutom stjäler jag inte heller så inget sådant har förpassats innanför västen. (Äger jag en väst då?) Själv tycker jag väl att jag liksom smälter in fint i mängden människor och uppseendeväckande klädsel äger jag ingen så…. Hjälp, nu vet jag! De tycker att jag är pinsam, pinibel eller kanske rent ut av patetisk som varje dag besöker affären. De tror kanske inte att jag har något liv. De kanske tänker att det är inte undra på att hon ser ut som hon gör, hon som handlar så mycket.

Skämt å sidor! Jag vägrar smyga omkring som en shopaholic – jag måste sprida mina matinköp mellan olika affärer. Det där blir min nya strategi. Min make stöttar denna fullt ut!

Kram Mia

Ps Idag bjöds det på helgrillad fläskfilé, purjolökspotatis och en god bearnaise samt krispsallad med rädisor och rödlök. Drycken inhandlades i en helt annan affär. Mums! Ds

Gymnasieintag – adjö underbara nior!

Har idag precis fått klart för mig att alla ”mina” underbara nior har kommit in på sina förstahandsval på gymnasiet. Bravissimo! Well done! Hårt arbete lönar sig…. Och därmed är de inte ”mina” längre! De flesta av dem har gått hos mig på Svettpärlan sedan år F, dvs i 10 år. Det där skojar man minsann inte bort. Det är en av de allra tuffaste uppgifterna jag har som rektor, att skicka elever vidare till nästa skoläventyr.

Här nedan följer, efter många önskemål, mitt skolavslutningstal till mina nior!

”Till er  26 sociala, intelligenta och ytterst trevliga varelser – som mycket snart skall lämna Svettpärlan!

Det är verkligen glädje och sorg i en salig blandning här idag. Glädje över att få skicka väl förberedda elever vidare till nästa skoläventyr. Och sorg över att inte få träffa er här varje dag. Jag har länge grunnat på vad jag skall ge er för ord på vägen, saker som ni inte redan vet. Ni som är sofistikerade, men fulla av liv och bus i blicken. Ni som är världsvana, men som har visat er vara rätt hemmakära här på Svettpärlan ändå. Ni som är säkerheten personifierade, men alltid så ombrysamma. Alldeles snart skall jag släppa er fria, men först några ord på vägen……

”Livet handlar till stor del om hur du hanterar Plan B”

Det blir inte alltid som man vill, hoppas, tror eller önskar. Saker ramlar ner över en, man hamnar i situationer man absolut inte tänkt sig och man utsätts för prövningar av olika slag. Ju snabbare man kan lära sig att acceptera och hitta en lösning, en ny väg, destor lättare blir tillvaron. Om du dessutom redan i förväg har kalkylerat med plan B, då har du kommit långt. Häng inte kvar i det förflutna – ta det som en språngbräda framåt istället. Förbanna inte motgångar – se dem som möjligheter istället. Gilla läget! Det behöver inte vara bäst alltid. Du behöver inte vara bäst alltid. Good enough duger också fint!

”Makt att göra skillnad!

Alla och envar av oss medmänniskor besitter makten att göra skillnad. Se det också som en möjlighet. Gör något gott för någon annan. Bara genom att skänka ett leende, en klapp på axeln, en värmande kram eller ett tröstande ord kan du förändra tillvaron för en annan människa. Utnyttja detta. Gör gott! Tänk snälla tankar! Kilon, år och storlekar – likväl som hårfärg, klädval eller färdigheter – säger nämligen inte ett smack om den fantastiske personen som finns inombords.

”När livet ger dig en andra chans – ta den!”

Det har varit ett tufft läsår. Inte har vi klackat räkmackor precis. Livet är inte så svårt när man känner sig trygg, glad och älskad. Det är inte svårt att vara modig när man inte är rädd. Det är inte heller svårt att vara frikostig med beröm och uppmuntran då man själv har medvind. Men när livet ger en svåra prövningar. När det känns som man är mest ensam i hela världen. När det blåser snålt och orken tryter…. Det är då, mina vänner. Det är precis där och då man visar sitt sanna jag. Det är då vi sätter en fot framför den andra och försöker tygla rädslan och andningen, som snabbt axelererar mot hyperventilering. Det är då vi tar fram Alfons Åbergs beryktade fras: ”Stick du stygga tanke, för du finns inte”. Det är då vi gråter, bryter ihop, skriker och spottar. Låter saker komma och gå under sitt tidevarv. Vet att den som väntar på något gott, aldrig väntar förgäves. Vi sätter en fot framför den andra och fortsätter framåt. Vet att det är vägen, livet. Lyfter blicken mer och mer. Blir modiga genom eftertanke. Växer, vågar le, vågar tro och hoppas. Vet plötsligt med oss att vi är långt mycket starkare än vi någonsin vågat tro.

I julas bad jag er att ta vara på era resurspersoner. Jag bad er att inte utkämpa krig, utan spara på energi. Jag bad er att inte bränna några broar, då man aldrig i förväg har en aning om vilka vattendrag man behöver korsa två gånger eller mer. Jag bad er att ta hand om varandra. Älskade vänner, om jag bara hade anat….. Det sätt ni har visat ombrysamhet mot varandra. Det sätt ni har mobiliserat mod, kraft och styrka. Det är föredömligt. Ett gammalt rektorshjärta håller på att svämma över. Ni har verkligen bevisat att TILLSAMMANS är ett av våra allra viktigaste ord. Många av er har lyckats hantera plan B och flera har sett till att ta vara på nya chanser här i livet. Ni har verkligen sett till att utnyttja makten att göra skillnad för människor runtomkring er.

På detta sätt har ni också sett till att göra det extra svårt för oss här på Svettpärlan att släppa er. Jag vet att ni är redo – att ryggsäcken er är packad på absolut bästa sätt. Jag vet att ett nytt skoläventyr står för dörren och att en hel framtid finns att möta där bortom sommaren. Mitt sista visdomsord till er blir:

”Forever, for always and no matter what – believe in yourself”

Ha ett underbart liv! Jag älskar er! Kram Mia

Filmtajm!

Gårkvällen renderade i en mysig filmtajm i storsoffan för mamman, maken och store sonen. Som vanligt hade mamman inte fått välja film, men jag liksom bara accepterade det manliga nätverket denna kväll. Prisa gud att det inte blev Bourne blablabla allt vad de heter (avskyr dem) och ej heller någon garagefilm. Ni vet när filmens höjdpunkter sker i något garage, bilar kör hysteriskt fort och gör stora skutt, pang pang och så gömmer vi oss. Starkt generaliserat men iallafall.

Jag är egentligen ingen filmtjej, inte ens TV-tjej men jag sover väldigt gott i soffan. Denna kväll blev det dock en film vid namn ”Shutter Island”. Inget pang, pang men mycket psykologisk thriller. Jag var vaken hela filmen, som inte var slut förrän mitt i natten. Den var otäck. Kröp innanför skinnet på mig och följde definitivt med både vid tandborstningen och när jag kröp ner i sängen. Har inte heller sovit något vidare inatt. Filmen rekommenderas i alla fall.

Tänkte bara lista mina bästa filmer om någon är intresserad:

1. Rainman 2. The Other´s 3. Mrs Doubtfire 4. Mitt stora feta grekiska bröllop 5. Seven

Filmer som jag avskyr:

1. Pulp Fiction 2. Bourne….3. True Romance 4. Alla fängelsefilmer 5. Alla garagefilmer

Kram Mia