Kval och rättvisa

Lindras livets kval av likars jämmer? Somliga anser det. Och visst kan jag tillstå att det är underbart skönt att ibland höra medmänniskor berätta om hur de brottas med livets kval. Man ska aldrig underskatta vad förståelse kan göra för ens välmående. Bara man inte fastnar i det där jämrandet tänker jag.Bara man lyckas bryta sig själv, varandra, och åter lyfta blicken då och då. Förra helgen grottade jag ner mig i kvaljämmer, det måste erkännas. Kval som i fotbollskval alltså. Jag tyckte verkligen att hela upplägget för det fotbollskval TBs lag var mitt uppe i var minst sagt löjeväckande. Och det tycker jag fortfarande, om någon nu undrar. Som den analytiker jag är retar det ihjäl mig när skrivbordsideér inte ens är bra på teoretisk nivå. Det är väl det minsta man kan begära liksom….Och att det finns styrande människor som detta till trots liksom inte reagerar. Som bara stillsamt accepterar. Det förvånar mig som alltid.

007Ja, ni har väl fattat vid detta laget att Rektorskan är en sann drygis. Ni vet en sådan som nagelfar det mesta här i världen. Inte nödvändigtvis verbalt initialt. Nädå, jag klurar, vänder och vrider på de situationer som jag och mina nära och kära hamnar i eller beskriver om andra.I tysthet. På min kammare. Gör en och en annan tankekullerbytta, genomskådar de flesta människors intentioner och värderar sedan nogsamt vilka saker jag pratar om. Med den det berör eller bara inom familjen. Eller då det krävs med rätt externa människor som har rätt att veta, bör veta eller alternativt har nytta av att få veta för att kunna använda det i rätt sammanhang. Rättvisa är extremt viktigt för mig. Likaså likvärdighet. Jag far rent fysiskt illa av människor som mer eller mindre medvetet i olika sammanslutningar låter olika förutsättningar gälla för olika människor. Alldeles särskilt gällande våra barn och ungdomar. Avskyvärt! Alla vi som är verksamma med vår framtid, dvs barn och ungdomar, måste vara extremt uppmärksamma på hur vi hantera tillvaron så att vi inte missgynnar några genom att gynna andra. Det där är elementärt, anser jag. Och allas vårt förbaskade ansvar att reflektera och vid behov korrigera oss själva i.

009Nåväl, äntligen oktoberlördag. Vaknade av alarmet kl 06. Vem i herrans namn hade programmerat min mobil????? Det blev dock en skön (och tidig) morgonpromenix med bryggspring för Milou. Äntligen. Hans rehab efter korsbandsskadan går stadigt framåt och nu får han utöka rundorna lite. Såååå lycklig. Långfrulle med blaskläsning efter den varma duschen och sedan begav vi oss mot dagens fotbollskval.Givetvis på plats på arenan för dagen lagom till uppvärmning, inte speciellt kallt men sjukt blött. Att välja Converse var inte en toppnotering av bra val precis, men hemma var det uppehåll och 16 grader sååååå…… Fick husera under mitt härliga paraply med det fina ”taket” merparten av matchen. Och stampa med fötterna för att hålla dem vakna i blötan och kylan.

015Tät match och taggade boys i vårt Saik. Långa perioder rullade de fullständigt bort sina motståndare och däremellan smällde det rejält i närkamper. Ett bra och bestämt domarteam höll dock stämningen i hyfsad status matchen igenom, men visst hade man hjärtat i halsgropen några gånger (som när TB blev skallad i en luftduell och blev liggande på marken). Han som är högst i duellen på bild är min, riktigt bra insats av vår TB. Bra spänst har han visst med. Stolt morsa. For sure!

024Och jodå, idag gick det vägen. Vinst och platsen uppåt i seriesystemet är säkrad. Gissar att hela supporterligan var minst lika lyckliga som de där sköna grabbarna på bild. Hemåt for vi, med sjöblöta fötter och knorrande magar. Inte en kiosk så långt ögat nådde under matchen och vi som älskar att köpa grillad fotbollsvurre fick snällt ställa in oss på ett pitstopp på BK på vägen hem. Funkar fint det med skulle det visa sig.

023Jadå, jacket i pannan fick sig en ny kyss. Igen! Snark……Ihoptejpad och snygg som få är han ändå vår TB. Han kom hem och vände, drog på lagfest och firande förstås och här sitter vi andra nu denna lördagskväll. Mörkret ligger redan tungt över Näset, brasan sprakar och tvättstugans alla maskiner går på högvarv. Här ska vi också fira med lite ost och kex, snacks och en vältempad Italienare. Fotbollssäsongen 2017 är nu officiellt avslutad. Och medan TB säkert tycker det ska bli skönt med lite vila är Gabbe sjukt sugen på att köra igång igen. Hoppas innerligt att det där uppehållet är slut snart. Livet utan fotboll är inget för familjen Happyvardag i alla fall, det är då ett som är säkert…..

Kram från Rektorskan

När man firat att någon har levt

När min älskade bror dog för drygt 3 1/2 år sedan blev jag nästan hysterisk när vår Gabbe (8 år då) sa att vi skulle fira Lasse den dag hans begravning skulle vara. Jag vet att jag väste mellan tänderna att det där minsann inte var något att fira, men vår envising till son fortsatte att hävda att vi skulle fira Lasse. ”Att han hade levat” som han sa då. Det där blev ett vackert uttryck som vi använt oss av, ett ganska typiskt sätt att hantera världen för vår Gabbe. Han har historiskt sett varit väldigt sparsmakad med känslouttryck till skillnad från vår analytiske store son TB som är väldigt duktig på att kommunicerar sina tankar och känslor, men de uttryck han delar med sig av har inte sällan varit väldigt livsbejakande. Det måste tillstås.

019Och igår var det dags. ”Att fira att mormor har levt” sa han Gabbe. Den 18 september tog hon sitt sista andetag och släppte taget om livet, igår samlades vi i kyrkan för en specialkomponerad stund. Lilla mamma hade förstås skrivit ner alla sina önskemål och dessa kunde infrias ett efter ett. Det var val av blommor (liljekonvaljer och rosor), solosång av finaste Marie (Tryggare kan ingen vara samt Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör), kista, kombo av blommor och pengagåvor till Barncancerfonden förstås och så psalmer, följa bärare med kistan till trappan och vinka farväl då kistan kördes bort i vit bil, förtäring och hennes egenhändigt skrivna sista hälsning till oss. Pappa fick välja inledande musik och avslutande dito och vi barn valde de tre sångerna (I´m sailing, Jag ska måla hela världen lilla mamma och I min lilla lilla värld av blommor) till allas avsked vid kistan. När vi närmaste tagit farväl stod vi kvar i en tät ring runt kistan, kramades och jag berättade för mamma att vi fortsatt står enade, nära tillsammans i gemenskap och att vi alltid kommer att finnas där för varandra. Precis som hon alltid velat och förespråkat. Kärlek, gemenskap och omtanke framför allt.

008Så mycket känslor all over the place. Så många tårar som liksom var tvungna att blir gråtna denna dag. Så mycket kärlek. Så mycket stolthet. Så mycket vår mamma i varenda detalj. På minnesstunden åt och drack vi gott, delade minnen och goa skratt, torkade tårar på varandra, kramades och lyssnade på min storebrors fina tal. Det blev en vacker och väldigt väldigt värdig avslutning på en helt fantastiskt stark kvinnas liv. Som hon avslutade sina sista ord till oss: ”Jag inte bara älskar er av hela mitt hjärta, jag är så oändligt stolt över er. Själv har jag haft en underbar vandring på denna jord.”

021Min älskade mamma (och pappa och kids förstås). Min hjältinna, min idol och min stora förebild. Om jag bara så blir lite av allt det hon varit i sin omtanke, omsorg och människokärlek så kommer jag att vara sjukt stolt över mig själv. Jag kommer att sakna henne, på ett bra sätt, varje dag resten av mitt liv.

020Som ett självklart led i den uppfostran min mor givit mig väljer jag att vara glad och tacksam över all den tid vi fått tillsammans, istället för att sörja att den är över nu.Jag väljer glädjen. Och jag väljer att hedra min älskade mamma med att fortsätta älska min vandring på denna jord.

Så idag har för första gången på mycket länge varit en vanlig dag. En Happyvardagdag! Vi vaknade supertidigt maken och jag (04.30) och låg kvar och läste samt  snicksnackade i sängen. Jobb, helghandling (på en torsdag, bara en sån sak), Gabbe hade kompisNoah med hem, regnpromenad, tillsammansfix av kvällsmat och så soffhäng, tända ljus och lite datorslapp. Jag känner mig varm inombords och lugn i sinnet. ”Vi reder detta lilla mamma.Sov så gott!”

Bästa torsdagskvällen till er folket. Kram från Rektorskan

 

Skrämmande fakta

Hallå hej, här är jag! Bland dammråttor och gammal junk, kartonger och påssystem samt en hel massa bråte jag inte för mitt liv kan förstås vem som har asat in i mitt hem. Ni kommer ihåg mitt egenpåhittade lilla projekt i att rensa ut…..hrm…..hela huset. Det går framåt kan jag meddela, men det tar nästan all min tid i anspråk. Funderade till och med på att ta semester en vecka för att slutföra uppdraget, men maken hejdade mig mitt i den tanken. Semester ska vara avkoppling anser han….

034Nåväl, mitt Feng Shui-projekt har böljat lite fram och tillbaka de senaste dagarna/veckorna så att ibland har det sett ut som i lördags morse (se bild) eller annars ganska ordinärt. Jag estimerade att det skulle få ta, om inte till jul, så åtminstone till adventsstöket i anspråk. Maken undrade försiktigt vem jag trodde jag försökte lura…..han menar att jag alltid vill ha allt gjort igår. Jag fattar verkligen de nada, didelidozipzero null.

Igår morse tog jag tag det kombinerade utrymmet klädkammare, förråd och makens man cave och av bilden ovan att döma förstår ni att jag hade lite att stå i. Nu har det hunnit bli söndag kväll och hemmet är åter iordning. För att vara helt ärlig är nu alla skåp, lådor, rum och utrymmen genomgångna och utrensade, förutom en slasklåda i köket och en garderob med verktyg etc. Jag har kört 4 billass och har minst ett kvar till återvinningen, klädinsamlingen och containern. Lite saker har skänkts mer internt och somliga saker har jag sålt av. Garaget fick ett semirens, bara så att altanmöbler etc kom in, och resten ska göras till våren. Vinden är helt tömd. Fy farao vad nöjd jag är med mig själv……

2016-07-06 09.51.00Som en mindre angenäm effekt av husrenset seglade några skrämmande fakta upp. Som ni vet har jag ju haft köpstopp under en period och jag förstår nu varför. Efter utfört rens och i samband med inplockandet i nya garderobssystemet uppdagades nämligen vissa fakta. Fakta som jag egentligen inte vet om jag ska få panik över eller om jag ska se som lyckosamt i min idé om att bygga garderob. Antal byxor: 48 (rensade ut så att det blev 43 eftersom jag gjort lite narr av min bror Lasse, vars garderob innehöll just 43 par byxor). Jag behöver nog inte köpa nya byxor på ett tag. Och yup, alla 43 paren passar finfint. Antal kappor: 6 (helt hanterbart och rimligt tycker jag). Antal vinterjackor 5 (definitivt rimligt). Antal vår- och höstjackor: 26 (hoods och munkjackor ej medräknade). Antal klänningar: 38 (allt från solklänning till värsta finstassen, så det är väl också rimligt eller?). Blusar och tröjor räknade jag inte, inte skorna heller. Mer än de 48 par jag nu har skänkt, begravt, slängt eller sålt av då alltså. Och eftersom ingen annan sa det, säger jag det själv. Gu, så duktig jag har varit på att rensa. Maken stirrade på mig och väste mellan tänderna: ”Rensat älskling, du har inte rensat. Du har bara gjort plats för nytt”. Vilket påhopp!

040För övrigt har maken shoppat nya Samurajsvärd till sig själv, så det så. Och det innebär att vi har rätt fullt i knivfacket också kan meddelas.

040

Nu är Gabbe hemhämtad från sin fotbollsavslutning på restaurang Parken. Maken och jag tog en runda över stan och hamnade sedan på bästa Mont Matre för lite gott käk, vilket innebär att det blir en lugn kväll här på Näset nu. Tvättmaskin och torktumlare snurrar för fullt. Ljusen är tända, doftoljan till doftpinnarna påfylld och TV-fotbollen rullar. Ikväll återstår endast en liten renbäddning av säng samt bestigandet av strykberget, sen får man fladdra ner i tv-soffan.

Hoppas ni haft en finfin helg folket! Kram Mia

 

Vem får din tid och din uppmärksamhet?

Tid är det mest rättvisa och likvärdiga som vi omger oss med. Ty tid är ju det enda vi människor har exakt precis lika mycket av. 24 nya timmar varje dygn. 24 timmar att spendera efter egna måsten, behov och önskemål. 24 extremt värdefulla timmar att fylla med sådant som är viktigt. 24 timmar att leva. Om och om igen, varje dag i varje vecka i vart år vi spenderar på vår jord.

007

24 nya timmar är verkligen en ynnest. En gåva. En vacker present vi så ofta borde ära och hänföras av. Och ändå, ändå reduceras de där 24 timmarna alltför ofta till en stress och press och jakt. Visst är det där egentligen förfärligt. Hur kan något så värdefullt få lov att bli en slitochslängvara? Reflekterar du någongång över hur du tar dig an dina 24 timmar? Funderar du som jag över vem du vill rikta din tid och uppmärksamhet mot? Gör du medvetna val eller väljer du att antingen gilla läget alt förbanna läget över hur det bara blir?

026

Jag gör det. Reflekterar och tar beslut om vem och vad som känns viktigast att spendera tid och uppmärksamhet på alltså. Vid olika tidpunkter och genom olika faser här i livet. Att prioritera är en nödvändighet för mig helt enkelt. Precis som min älskade lilla mamma alltid gjort, väljer jag också alltid mina kids, min make och övriga nära och kära framför det mesta. Ja, till och med framför mig själv. Det är kanske inte alltid det klokaste att alltid ställa sig själv åt sidan (ty man behöver ju även vårda sig själv), men faktum är att det jag minns allra mest från min uppväxt är att min mor och far ALLTID sörjde för mig först. Det var mina tider i skola och fotboll, mina behov av läxläsningshjälp och samvaro som alltid hade förtur i deras planering. Det var aldrig kalla handen eller ett nej för att de skulle dricka vin, åka på happenings eller träna. Det var inte en massa fester eller vuxenaktiviteter eller weekendresor eller vuxensemestrar eller lämna bort eller ha barnvakt på plats. Jag kände verkligen aldrig att jag störde i deras värld. Det var vi tillsammans som familj. Och som barn fick man snällt hänga med och hjälpa till i såväl vardag som helg, i såväl städ, tvätt och handling som i skogsturer, på kalas och fikastunder. Det var inget parallelliv what so ever.

053

Det där har förstås präglat mig. Massor. Så vi organiserar helt enkelt livet på samma sätt här i Happyvardag. Det är extremt sällan vi gör saker på tu man hand maken och jag. Vi är en familj. Vi tror på tillsammanstid. Vi prioriterar kidsens tider, önskemål och behov och sedan får de snällt hänga med på det vi paranteser måste, önskar och behöver. Det är ett givande och ett tagande. Vi klarar inte av idén om att mötas i dörren för att hinna få ut mesta möjliga av dygnets timmar. Vi stämmer alltid av med varandra först och vi har alla lärt oss att ställa upp för att det är viktigt för någon annan, eller avstå av dito orsak. Vi kan säga ja och vi kan säga nej. Vi gör inget halvdant. Vi tidsoptimerar inte. Vi värdesätter enormt de där nya 24 timmarna vi får, tar dem aldrig för givet. Ty vi vet, vet att det innan man vet ordet av inte längre finns några nya 24 timmar att tillgå tillsammans.

Och vem skulle jag vara att värdera hur andra gör? Vi lever i ett fritt land och vi väljer inriktning på våra liv och leverne. Men helt krasst måste jag ändå få lov att konstatera:

a. Barn mår bra av tillsammanstid och jag tror att den absolut i särklass viktigaste fostran till bra medmänniskor tar sin början i kretsen av nära och kära. Här lär man sig hur man för sig, hur man pratar med andra, hur man bemöter andra, vilket språk som är acceptabelt och på vilket sätt man bör möta olika situationer. Man skaffar sig helt enkelt sin alldeles egen lilla verktygsväska. Alla behöver tillsammanstid och blir det inte med familjen, blir det gärna med någon subgrupp istället. IRL eller i cyberrymden. I vars umgänge det skapas lagar, regler, riktlinjer och acceptans för vad som är ok. Man kan ju bara hoppas att allt det där sedan stämmer överens med det man själva värdesätter i sin egen familj. Tyvärr händer det att så tyvärr inte är fallet, vilket i värsta fall kan ta ganska lång tid att upptäcka. Och gärna resulterar i mindre angenäma överraskningar, modell chock i någon grad.

b. Tillsammanstid är idag en bristvara för många barn, i många familjer. Det märks liksom direkt. Ekorrhjulet snurrar på allt snabbare, man ska vara med överallt och i många familjer är man ständigt på väg någonstans. Stress, press och jakt är vardagsmat. Och så kompenserar man detta med att istället ställa krav på omgivningen. För att bättre matcha familjens önskemål och behov.

c. Livet blir vad man gör det till. Och vi har alla ett val kring hur vi använder våra 24 timmar. Barn måste inte vara med i alla aktiviteter de önskar, alltid ha kompisar med hem eller få allt de pekar på. Som vuxen behöver du inte heller vara med överallt, vara rätt i alla ramar (framgångsrik på jobbet, vältränad, visa upp ett rikt kompisliv, välstylat hem, servera ekochic vegomat, ställa upp i extremaktiviteter etc etc etc).Man kan välja att vara helt enkelt tråkvanlig (som rektorskan då).

d. Ingenting behöver vara perfekt, top of the line, best of the best, creme de la creme. Good enough är så förbannat leasure härligt helt enkelt. Underskattat, jag vet, men prova gärna. Livet blir lite mindre allvarsamt, jag lovar.

e. Kidsen kommer inte att minnas om dina kanelbullar var hembakade, om maten var ekologisk, ert hus trendigt eller bilen ny. Inte heller kommer de att minnas om du som mamma eller pappa var tight och vältränad, vann golftävlingen du for på eller maran du ställde upp i. Däremot kan du ge dig på att de kommer att minnas om du offrade din egen tid och dina egna aktiviteter för att istället vara med dem. Aktivt deltagande alltså. Eller om det var ditt självförverkligande som styrde tillvaron.

035

Om du undrar varför jag kom att tänka just på det här…..Ja, jag möter ju gärna en kavalkad att rättighetskrävande, valifrågasättande och önskemål titt som tätt. För somliga verkar det helt klart vara viktigare att styra andra dit man själv vill, tillvaron runtikring och omständigheter, att allt liksom blir enligt konstens alla livsregler, hellre än att det blir bra. Att man mår bra. Att man förvaltar sina 24 nya timmar på ett medvetet bästa sätt. Att man lever fullt ut.

Just den inställningen förvånar mig mycket!

Amen och god natt folket! Har vi tur välsignas vi snart med 24 nya timmar! Kram Mia

 

Möter hösten

Länge, vääääldigt lääääänge höll jag fast vid min tro och förhoppning om den vackraste sommaren i mannaminne. Jag längtade, väntade, hoppades. Peppade min omgivning, badade på i det lätt svala havet, såg till att utnyttja varenda  minut av ok väder för utevistelse. Predikade att om vi bara har den rätta tron, ja då kommer snart det vackra vädret till oss. Man får ju liksom inte bara ge upp sådär.

081När sommarlovet övergick i läsårsstart fortsatte rektorskan sitt pläderande för att det nu minsann blir den absolut bästa sensommaren i mannaminne. Att vi skulle få igen allt det vi saknat i sommar. Jag var nog så övertygande att jag till och med började tro på det där själv. Nåväl, ingen kan i alla fall anklaga mig för att se hinder eller för att ha en negativ approach. Nu skriver vi plötsligen den 3 oktober och även om veckan och helgen som gick bjöd på sol och behagliga 16 grader, så måste även jag krypa till korset och erkänna att det numera känns som om hösten gjort entré.

010I fredags besökte vi TB i Kalmar och passade även på att ta en tur till den skördefestande Öland. Lördag och söndag bjöd sedan på fotbollsmatcher, förvisso med solen som lite avlägsen gäst men ändå likväl iförda långbyxor och tjocktröja/jacka. Gårkvällen bjöd på ett ständigt gäspande och imorse var det oroväckande mörkt då alarmet brände av. Gabbes fotbollsträning ikväll fortskred medan mörkret sakta sänkte sig över Åvallen.

029Man skulle kunna få spunk för mindre. Man skulle kunna misströsta, börja leta solresor och få uppbåda all tänkbar energi för att hålla paniken stången. Man skulle verkligen kunna skrika rakt ut. Men på något sätt har jag bara försonats med det faktum att hösten är här. Hur märkligt det än låter så är jag också helt kolugn med att det är mååånga månader till nästa långledighet med nya förhoppningar om sol och värme. Jag höstrustar här på hemmaplan, både inomhus och utomhus, och jag verkar tydligen finna någon typ av lugn och harmoni i det där. Märkligt! Ganska förvånad själv också! Icke desto mindre älskar jag mig själv lite mer då.040Medan Gabbe tränade rastade jag volangerna Rödeby runt. Hem, dusch och så kvällsmat. Mörker utanför fönstret, men massor av tända ljus och så känslan av att med gott samvete bara kunna krypa upp i soffhörnet och mysa resten av kvällen. Same same, but very different!

Kram Mia

Att bida sin tid …..

…..och att begränsa sig. Just dessa två nämnda uppdrag kan nog tyvärr inte kategoriseras som rektorskans paradgrenar precis. Hehehehe! Hur ofta jag än snuddar vid tanken att ta det easy, låta saker bero, inte tro att jag måste bli klar straxt innan jag börjat och så vidare och så vidare så blir det inte så mycket mer än just tankesnudd. Jag är något utav en mästare på att precis ALLTID växla upp, tuta och köra. Suck…..

227Och nu har jag hamnat i ett läge där det liksom inte går att skynda på, där yttre omständigheter styr hela skutan och jag bara helt snällt måste acceptera att möjligheten till tempoväxling är extremt långt borta. Frustrerande? Jo vars du…..

002Ända sedan planerna på Tors flytt togs i bruk har vi levt i någon slags planera-packa-flytta om-ändra-period. Där till på köpet allt har behövt ta sin tid. Vi pratar alltså från april till dags datum. Och för att vara helt ärlig gick det alldeles utmärkt fram till för cirka en vecka sedan. Jag tror startpunkten för renovering av TBs gamla rum, som ska bli Gabbes nya dito, satte temponerven i gungning på rektorskan. För nu mina vänner, nu leker vi en avancerad form av fruktsallad här i Happyvardag. Och det, det kräver såväl sin planering som sin struktur och ordning, Ord som ger mig en skönt värmande känsla i bröstet. Jag har hela gången vääääldigt klar för mig. Planeringen innefattar förutom omflytt, en viss form av renovering, men framförallt stora utrenset och stora städet. Samt viss hjälp från medmänniskor kopplat till bärande och flyttande och rens. Klart begränsande fraktorer för en tempohöjning. Har jag märkt. Säkert oerhört nyttigt och kanske även väldigt kvalitativt rätt, men så förbannat energikrävande. Jag hyperventilerar istället för profylaxandas kan meddelas.

083TBs gamla rum (det är sista gången jag skriver det nu, jag lovar) och Gabbes nya är nu i stort sett helt klart. Vi väntar bara på den beställda gamingstolen och Gabbes utrens av en styck hylla från sitt gamla rum. Det blir supersnyggt. Lovar att visa bilder då allt är på plats. Helgen ska ägnas åt just detta sista rens för Gabbe och sedan skall det sista städas ur i hans gamla rum. Dit in skall sedan klädskåp och byråer flyttas från sovrummet, samt nyfix av säng till TB ske, då rummet ska vara ett gästrum (för TB då han kommer hem). Den förestående flytten av kläder kommer att föranleda det stora renset i makens och mina garderober samt i tvättstugans förvaringsutrymmen. Lägg därtill att vi väl också passar på att byta årstid i sko- och klädgarderober. Puh! Och jippie på samma gång!

048Men imon fredag, imon jobbar vi några timmar och sedan drar vi till store sonen i Kalmar. Det blir lite trix hemma i hans lägenhet och sedan gopizza på bästa Da Ernesto, innan han sedan ska ut och ta några tentadrinkar. Och vi styr bilen tillbaka till den blekingska skärgården.

Kram på er folket

 

Värdemätare och fotboll

Livet! Det fortgår! Solen går upp och solen går ner. Aktiviteter avlöser varandra och relationer skall vårdas. Tryggheten i det ”vanliga” skall aldrig underskattas och ändå likväl måste det ibland ses i perspektiv av vad livet egentligen handlar om. Livet här och nu. Med olika fokus och olika to do´s. Livet…..

033Värdet av att finnas till, för nära och kära, sig själv och för andra. Värdet av att vara någon i en relation. Värdet av att ha andra vid sin sida, medmänniskor som bryr sig på riktigt. Insikten i att man själv inte är mer värdefull än någon annan som grunden för samexistens på riktigt. På lika villkor. Och ändå, ändå finns det alltid medmänniskor som sätter sig över det där. Som ger sig själv den självklara rätten att tycka sig få bestämma, ta över, trycka ner eller misskreditera. Alla tankar som föds, alla känslor som rörs upp. Ord, blickar,minspel och förlupna kommentarer. Kanske är det inte så illa ment. Kanske är det bara stridens hetta. Kanske förstår inte alla hur de själva uppför sig, hur det som lämnar deras läppar och det som sägs i den ickeverbala kommunikationen landar in hos första bästa mottagare. Kanske borde man bara stänga av…….Och ändå, ändå berörs man. Låter det ankomma. Försöker sätta det i sitt sammanhang, vill förstå.

003Söndagssamtalet här hemma i familjen Happyvardag kretsar kring människovärdet. Om vikten av att strössla tillvaron och människor med det positiva, det utvecklande och det omtänksamma och om man har svårt att hitta det, då bör man knipa igen och inte säga någonting. Att gnäll är något negativt och destruktivt som till sist faktiskt kommer att vändas emot en själv i ett slags: what goes around, comes around. Men också att man inte kan bestämma hur andra människor ska behandla en, hur andra människor ska bemöta en eller ens hur andra människor ska tala till en – det enda man kan bestämma sig för är hur man själv väljer hur man ska hantera ovanstående. Att man har rätten att berätta hur man känner. Att man har rätten att markera att det inte är ok. Eller helt enkelt att man har rätten att fullkomligen strunta i det där, hålla sitt huvud högt och navigera om. Att ingen människa är mer värd än någon annan är en självklarhet för våra söner. Likväl som livsdevisen: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Somliga dagar blir man dock brutalt varse om att det där är långt ifrån självklart hos alla man möter på livets stig, vilket i sig har gett oss en hel del huvudbry här. Det måste tillstås…….

Mia Barks foto.Lördagen innebar tömning, städ och utplock från mammas boende. Sorgligt, terapeutiskt men med fantastisk gemenskap. Vi hann också med hämtning av säng och sängbord till Gabbes nymålade och renoverade rum (tack älskade maken. Du är fab!). Söndagen har sedan bjudit på det bästa vi vet, nämligen fotboll. De luxe. Gabbes lag hade match mot Ronnebys 05/06 och det blev till sist vinst med 4-3. Solen värmde mina bara kjolben, många fina samtal och varma kramar till moi och en son med bibehållet humör. Efter lite lunch på bästa BK for vi till Bredasjön för att kika på TB´s Saik.Tyvärr hade solen svårt att kika igenom molnen, men spelet och umgänget värmde desto mer. Underbara grabbar som verkligen peppar varandra genom matchens olika sekvenser och faser – ett lag som ibland förlorar tillsammans och ibland (som idag) storspelar och vinner tillsammans. Ingen som gör sig rolig på någon annans bekostnad (hrm….eller jo, förlåt TB, Men du skrattade med själv, så det kan väl räknas som att skratta med varandra), framförallt ingen som gnäller på andras misstag. Att bygga stämning i ett lag, att skapa ett tillåtande klimat där man inser att alla gör sitt bästa och att alla faktiskt kan göra fel är ju så enormt viktigt. Vinst idag med 6-1 och det är idel glädje att vara en del av er sköna gemenskap. Jag älskar er insikt i att ni skulle stå er slätt utan varandra, att ni ensamma aldrig skulle kunna nå samma värde som ni gör tillsammans som lag. Det där är grunden till framgång…..

Mia Barks foto.Vi hann krama om TB innan han for tillbaka hem. Jag hajar fortfarande till över att hem inte alls är detsamma som mitt hem längre. Han körde fram och tillbaka från Kalmar idag tvärs genom skogen. Nästa hemmamatch får vi väl möjlighet att se honom igen. Så otroligt märklig känsla av stolthet och lite saknad på samma gång.

Gabbe och jag for hem till den målande pappan i familjen. Precis i lagom tid för avspark mellan Häcken och AIK. En underbar match i tv-soffan, gemenskap för oss tre, massor av sköna hejarramsor, en söndagsmiddag i en hast i pausen och så en skön vinst med 1-6. Urskön islossning även här.

Nu har jag landat i Lassesoffan och sluter jag ögonen för att frammanar sinnebilder av dagens moments av ”balsam-för-själen” (som ovan vid Bredasjön i kvällningen och nedan här på Näset imorse). Har märkt att jag samlar på dem nu. Vi har alla tentakler utanpå och känslor lite all over the place. Allesammans i La Famiglia. Det är kärlek och saknad och fotboll och människovärde i en salig röra. Jag inser att vi inte alls lär lösa allt det vi står framför här och nu ikväll, så jag tar ett djupt andetag och mumlar versen som skänker mig  tro, hopp och vilja:

”Gud give mig ro att acceptera det jag ej kan ändra, mod att ändra det jag kan och klokskap nog att alltid inse skillnaden.”

Mia Barks foto.Amen! Och god natt!

Kram från Rektorskan

Det är över nu……

Tusen tack för alla hälsningar och fina meddelanden, det där värmer så himla fint. Lilla mamma fick, vad man först trodde, en tia-attack förra onsdagsmorgonen. Hon hade dessförinnan 10 dagar tidigare fått en propp, men efter 3 dagars utslaget läge hämtat sig hyfsat och var åter på banan lite grand. Tia-attacken däckade henne till liggande i sängen, knappt talbar och mycket varierad medvetandegrad. Vi hälsade på henne två gånger/dag och det fanns personal på nattvak vid hennes sida. När jag kom på fredagen var blicken fäst i fjärran med stel pupill och hon mumlade inte ens. Från denna stund fanns det någon i hennes närhet dygnet runt och gradvis förändrades hennes andning. Den förmodade tia-attacken var förmodligen en hjärnblödning och successivt försvann allt fler av mammas funktioner.

035Annagården med sin personal var helt fantastiska i sin omvårdnad och sin omtanke om såväl lilla mamma som oss anhöriga. Alltid tid, alltid engagemang, alltid en varm famn eller en stadig hand. Vi fick många fina stunder där jämte mamma, ensamma och tillsammans. Även om det innebar känslor lite all over the place, så behöver man möta allt det där. Själv kände jag att jag fick säga alla de där sakerna, som jag förvisso sagt massor av gånger genom årens lopp, gråta alla de där tårarna, sjunga de där sångerna för henne. Inte för att in första hand återkoppla henne till nuet, utan för att skapa lugn och harmoni. På måndagen var jag där på eftermiddagen/kvällningen i flera timmar och straxt vid halv elva på kvällen fick vi ett samtal om att hon var dålig. Min syster hade varit där i 5 minuter då jag kom och tillsammans satt vi nära, höll hennes hand, strök hennes panna och viskade stilla att det var ok att släppa taget. Min syster sa att vi följer dig, håller dig i handen och jag fyllde i att vi väntar till Lasse möter dig på andra sidan. Precis i det ögonblicket tog hon sitt sista andetag…….Jag är övertygad om att Lasse mötte henne där. Hon har i flera veckor pratat om att han står i dörröppningen och väntar på mig, men att hon sagt att hon inte var riktigt reda. Nu är de där två tillsammans. Igen. Och jisses vilket änglaparty och kakkalas jag gissar att de har.

029”När allt kommer omkring, betyder resten ingenting……” Sov gott lilla mamma! Forever, for always and no matter what. Du fattas mig!

Det är ofattbart sorgligt och dystert, tungt och knepigt att ta in. Samtidigt som förnuftet säger att när sjukdomens kamp tar över ens existens då är döden inget straff, utan en befrielse. Det fanns ingen dramatik över mammas sista stund på jorden, bara vackert, värdigt, lugnt och melankoliskt. Jag sparar mina minnen i mitt hjärta, gråter tysta tårar och tänker att jag för alltid kommer att sakna min lilla mamma. Jag ska göra mitt allra bästaste för att bära mammas klokskap och kärlek vidare……Det är över nu, men jag kommer ihåg mina dagar med dig. De är över nu!

Ta hand om er, era nära och kära samt varandra. Kram Mia

Mellan hopp och förtvivlan

Ni vet det där med att mötas och skiljas och att det är livets gång…..Vilken jävla skitprosasångstrof alltså! Och det må vara hänt att man färdas genom livet genom dessa faser av att mötas, etablera relationer, leva och skiljas åt, men kom inte och påstå att det där bara ska klackas iväg sådär lättvindigt. Förändringar är sjukt jobbiga. Och att förpassa människor eller bli förpassad till dåtid, historia, imperfekt det är förenat med så mycket känslor att jag blir trött bara av att tänka tanken.Än mindre uppleva det. Och ändå är det precis i det spektrat jag rör mig nu. I realtid.

018Min vackra lilla mamma. Hon som är min allra första relation och därmed också den längsta jag kan stoltsera med. Hon som varit mitt livs största idol och som jag älskar över allt annat på jorden. Hon som blev sjuk i Parkinson ungefär samtidigt som Gabbe föddes, men som haft ett ganska långsamt sjukdomsförlopp (och som är envis som en åsna och seg som få). Sedan Lasses död för 3 1/2 år sedan har hon successiv blivit sämre och epitetet: att vara mamma till sin mamma har realiserats för oss barn. I december förra året trillade hon och bröt sig och sedan dess har hon bott på Annagården. Det har varit lugnt och tryggt för oss, nära för pappa att komma och hälsa på dagligdags och mamma har, om inte helt gillat det, så accepterat att det måste vara så. Hon har trivts med att bli omhändertagen och vi har kunnat få göra de mysiga sakerna med henne. Sedan mitten av sommaren har det tyvärr varit ganska shaky. Mamma har pendlat rejält mellan pigga och vakna, ganska galanta dagar och dagar av krämpor, orörlighet och en begynnande demens (som kommer av Parkison). Och med det har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan.

018Hopp över mammas envishet och sega virke. Hopp över att hon ska orka sig igenom ännu en sjukdomsfas och sedan stabiliseras. Hopp över att få behålla en älskad mor i mitt liv. Och så den djupaste formen av förtvivlan av att se hur sjukdomar ansätter henne. Förtvivlan över att se henne allt mer stillasittande och i behov av mer hjälp. Förtvivlan över att det inte finns något mer jag kan göra för att hjälpa henne. Och gud, det har funnits dagar då jag tror att mitt hjärta ska gå sönder på riktigt.

Sedan förra söndagen har det gått snabbt utför. Några dagars riktigt dåligt läge byttes till finfina dagar i slutet av förra veckan/helgen, men med en varningsklocka om att hon kändes trött, lite håglös som om hon hade gett upp (eller åtminstone var på god väg). I måndags då jag var där en lång stund på eftermiddagen så var det fortfarande ok och vi hade ett fint samtal med många kramar och pussar. Sedan igårmorse är läget akut. Och jag kämpar med att acceptera det faktum att jag förmodligen inom en mycket snar framtid måste släppa taget om min livlina, min älskade lilla mams, min stora idol. Jag är inte redo! Jag vill inte! Och ändå vet jag, instinktivt vet jag att det är det enda lilla mamma önskar just nu. Så är det att få somna in. Gode Gud, giv  mig styrka!

021

Kram Mia

En betraktelse från ett förkylningsperspektiv

Jag tänker envist hävda att det är den uteblivna sommarens fel att vi redan har haft värsta sjukdomsperioden på jobbet! Folket faller ihop lite här och var och det är en oroväckande mönsterpassning, så till den grad att det absolut inte går att snacka bort. Frossa, skav i halsen, huvudvärk, feber, täppt näsa och så den efterföljande härliga hostan, som om man har riktig tur kan bli en trogen följeslagare hela hösent. Här i familjen Happyvardag är det toppnotering med 3 av 3 möjliga och en bonus på den utflugne sonen som hälsade på för en kort stund. Visst låter det mysigt?

007Innan förkylningen slog till här med full kraft så var tillvaron full av uppstyrdhet. Det var planerade aktiviteter av olika dignitet, men framför allt hade rektorskan huvudet fullt av idéer att på något sätt förpassa till realitet samt förstås den mentala lilla to-do-listan. Precis så som livet har en tendens att te sig i sin mest vardagliga skrud på något sätt. Pre allt liksom.

010Mitt i snorpapperracet, jakten på ett nässpray med något kvar och hysteriska nysattacker är det väldigt enkelt att ändra fokus. Ibland tänker jag till och med att jag är som klokast då jag är risig. För plötsligt är alla måsten, alla to-do´s och ja, till  och med de flesta önskningar ett minne blott. Ordstävet att den sjuke bara har en önskan är skrämmande likt verkligheten. Jag landar i vareviga sjukdomsperiod i samma insikt: Jag ska aldrig mer stressa. Jag ska minsann aldrig mer fylla min tillvaro med en massa meningslösa hitte-på-måsten. Och aldrig någonsin ska jag mer ta för givet att jag ska orka allt, kunna allt, hinna allt. Helt ärligt kan det vara så att jag alltid lovar mig själv att jag ska bli en bättre människa. Tycker ni att jag verkar vara lyckosam i förverkligandet av de där insikterna? Just asking…..

Mia Barks foto.Nåväl, efter en ganska välfylld helg trots feberfrossa och nästäppa, sårig hals och enerverande hosta samt en helt galen måndag på jobbet lät jag (hör och häpna) bli att avboka min påfyllnadstisdag och landade därför hos Sköna Helena på Carlsson´s Klipperi&Lantliv för en välbehövlig stund under saxen. Det kanske finns hopp för mig ändå……

Nu en liten härlig dos blandmissbruk (hostmedicin, mentolnässpray, halsgurgel a la Florida style och en alvedon) innan jag kryper ner i sängen och kikar på någon av kvällens alla Champions Leaguematcher från sovrumsdistans.I

Kram Mia