En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till sitt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt. Har jag märkt.

010

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och en stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

013

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just där, just då egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad. Jag!

006

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser så här i efterhand att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för drygt ett år sedan var jag  uppenbart redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg där och då att jag orkade inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen. För oss alla i Happyvardag!

2016-02-04 11.16.13

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand påverkade oss alla under lång tid. Somliga mer än andra. Medan make och TB tog itu med känslor och livet, tystnade två av oss andra. Och med allt tyngre sinneslag mötte vi varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. I över ett år har vi riktat kraften mot att LEVA igen. Och vi har gjort det för att hedra Lasse. Jag har alltid sagt att han skulle gått under om han skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Vi har valt att fortsätta leva och älska även för Lasse, helt enkelt. Genom att leva och njuta av varje sekund. Precis som han tog sig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri och  lite mer ”gör det sen”…..En fantastisk livsapproach helt enkelt!

2013-06-12 08.05.34-1

Älskade Lasse, idag är det fyra år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem, kompanjon och medarbetare. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig. Jag kommer förmodligen aldrig att helt kunna förlikas med tanken på att man kan resa iväg på semester livs levande och återvända hem i en kista. Död! Så oåterkalleligt. På samma sätt som en rakkniv skär genom tiden och skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell.En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. Du fattas mig. Du fattas mig varje steg på vägen. Du som var min största supporter, min beskyddare, min livlina i så många situationer. Nä, livet blir aldrig mer detsamma…..Men jag ber inte längre om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. Numera koncentrerar vi oss alla i familjen på att leva fullt ut  istället. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Jag ger blanka sjutton i balansen nuförtiden. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe, sorg och saknad – allt i en enda salig röra. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

Mia Barks foto.

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.Du!

 

Vabträsket och vaktombyte

Gosh, vilken vecka vi haft. Liten Gabbe med 40-graders feber i flera dagar och sedan hysterisk hosta på det. Nu en vecka senare är han nästintill feberfri men väldigt hostig och genomförkyld.Lägg därtill likblek och helt slak, ser ut som ett vandrande benrangel. Sin vana trogen har han extremt svårt att få i sig tillräckligt med mat när han är sjuk – ett smörgåsrån och lite nyponsoppa, bubbelvatten och två skedar glass om dan och i bästa fall 5 skedar lagad mat. Vi har en väg att vandra tillbaka nu…..

Mia Barks foto.Rektorskan har vabbat denna vecka, ett uppdrag som annars min ömme make gärna brukar ta sig an men vi fick liksom inte ihop det riktigt med vikarie i köket så……Och nåväl, jag har kunnat utföra en hel del av mina arbetsuppgifter från hemmaplan – det är ju liksom ingen match att vabba med en 11-åring. Tänk när man gick omkring och bar på sjuk bebbe……jisses! Igår eftermiddag var jag inne på några möten och när jag kom hem blev det plötsligt lite vaktombyte i sjukligheten. Ja, hostat som en tok har jag gjort hela veckan, men att adda feber och värk så vet man att man lever so to speak.

019Den där skylten är borttagen temporärt nu. Tror ingen är sådär supersugen på att besöka oss. Och helt ärligt, vet inte om jag orkar med någon heller. Så vi välkomnar sportlovet som sig bör med lov i familjen Happyvardag, nämligen alltid med någon krasslig och nerbäddad. Det återstår att se hur länge maken klarar sig….

008Lite fredagsmys får vi väl slå till med i alla fall tänker jag. Allt som piggar upp är välkommet nämligen. Nattens snö har försvunnit via heldagsregn, men nu snöar det disktraseflingor igen. Kan vädret bestämma sig kanske?

Goda helgen till er alla önskar tokhostrektorskan

Landet Ätstörd

Det kan väl knappast förvåna någon i dessa tider att det råder en viss fixering vid så triviala ting som kost, dieter, kroppar,resultat och framgång. Den allt mer tilltagande vilsenheten hos mänskligheten av idag har lett till en växande marknad av livsstilscoacher, självhjälpsförfattare och annat quick fix av alla de slag. Och i alla typer av media basuneras budskap ut om hur du finner lyckan genom att tillförskansa dig något du tror att du inte redan har. Det är ju så att man blir mörkrädd på kuppen.

040Det är påfallande lätt att dras med om man inte är på sin vakt. När du bombaderas av intryck måste man ha en synnerligen fin personlighet om man ska lyckas värja sig fullt ut. Men….. Livet är inget race att köra, ingen tävling att vinna, ingen allmän måttstock över bra och dåligt. Inte sällan kommuniceras de enkla vägarna till att må sååååå mycket bättre, att bli sååååå mycket mer framgångsrik (eller snygg, populär, cool, rik,vältränad, fit, smal….tja, du kan lägga in precis vilket värdeord som helst här). Som om hela livet kan reduceras till en kamp om att passa in i alla ramar. Eller förresten, inte bara passa in utan också gärna vara enastående inom alla dessa ramar. Framstående. Lite bättre än de flesta andra. Lite all over the place liksom.Att då stå ut med sig själv, sina styrkor, egenheter och tillkortakommanden, alldelels särskilt i relation till andra, blir ofta en alltför knepig ekvation. Och lösningen vet vi ju……

002

Man måste skärpa sig. Ta tag i sitt liv. Och sin kropp. Visa på lite jävla anamma. Kämparglöd. Börja träna, dieta, hitta fokus. Lägga lite mer tid på sina uppgifter, ta på sig lite extrauppdrag. Visa att man har vad som krävs. Sova mindre, hinna mer. Annars kan ju andra förledas tro att man rent av är ambitionslös. Gud förbjude……Så vi införskaffar självhjälpsböcker, bokar föreläsningar, överväger en PT och masskonsumerar alla tips och idéer man kan komma över på webben. Det är liksom lika bra att jobba i det breda spektrat redan från start. Hoppar på olika träningsmetoder och viktminskningsditon och innan vi vet ordet av har hela en livsvärld upptagits av detta faktum. Att sen inte alla nära och kära är så där våldsamt tända på samma idéer, det försvinner liksom bara i bruset av det som numera kallas ”mitt nya liv”. Och barnen, ja barnen ska väl bara göra vågen över att de får fräscha föräldrar, eller?

005Ja, jag raljerar. Det gör jag. Det är naturligtvis otroligt bra att röra på sig och tänka på vad man stoppar i sig. OM man bara tänker på vilka signaler man sänder till sin omgivning. Ty i nyttighetens- och hälsans namn är det många som såväl sätter sig själv på höga hästar, förmedlar att man med sina val av mat, dieter, träning och livsstil är liiite bättre än andra. Att på så vis se ner på andra människor och deras livsval upplever åtminstone rektorskan som otroligt oklädsamt. På gränsen till provokativt faktiskt. Ty när vi sedan möts av skrämmande siffror kring ätstörningar av alla de slag, då drar i alla fall jag diverse paralleller kan jag meddela……

005Och ja, jag föll också för trycket. Naturligtvis! Och just därför anser jag mig äga rätten att ta bladet från munnen och berätta. Jag har genom min ungdom och tidig vuxenålder nästintill tränat sönder mig. Aldrig någonsin hade jag som mål att gå ner i vikt, banta eller späka mig. Jag skulle bli vältränad (och yes, I was) och bäst och ……Mina föräldrar hade hur mycket tid som helst för mig och ingen av dem talade någonsin om att hålla igen, dieta eller förhålla sig hälsosamt. Ändå hamnade jag där. Flera gånger. Och låt mig nöja mig med att konstatera, att jag har aldrig någonsin mått sämre än då jag i olika perioder varit supervältränad och väldigt smal. Eller fit, som det gärna uttrycktes. Aldrig någonsin så olycklig, sug på den vetskapen hörrni!

Så vid 34 års ålder tog jag fighten och har inte ångrat mig en sekund.  Det är skönt att vara 40+ istället för 20+ i många avseende. Alldeles särskilt skönt är det för att man kan sluta kalkylera med prestigeförlusten. Livet blir verkligen bara så mycket bättre med åren, så mycket mer schosfritt, så mycket mer genuint och trevligt. Jag vet inte om det är för att jag har fått uppleva så mycket, genomlidit fruktansvärda förluster, insett livets rikedom, blivit innerligt älskad eller förstått värdet av bryta ihop och komma igen, sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen framåt, le och nicka eller kanske inse att ingenting sällan är som det först verkar att vara……jag vet inte om det är därför jag så lugnt kan konstatera att livet blir vad du gör det till. Att ingen kan skapa lyckan åt dig. Att tankens kraft är enorm och att ju förr du kan inse att tilldelad tid är tillräcklig tid och att tilldelade resurser är tillräckliga resurser desto lättare har du att gilla läget.  Att det är först då du accepterar din situation, förlikar dig med den, som du faktiskt kan göra det bästa möjliga av den. Att livet är på tok för kort för att tro att man ska leva upp till andras förväntningar. Och att tron på att vara smal, fit, skinny alt vältränad skulle vara detsamma som att leva i ett ständigt lyckorus och att alla andra bekymmer är puts väck, faktiskt bara är den största av lögner.

003Lär dig stå ut med dig själv. Inse dina begränsningar, dina egenheter och dina tillkortakommanden. Ha lite mer tålamod med dig själv! Våga gilla dina styrkor, be inte om ursäkt för dem utan bär dem istället med stolthet. Inse skillnaden mellan önskvärt och nödvändigt och lär dig balansera mellan dessa ting. Gör saker som fyller på, som berikar, som glädjer. Ta sikte på målet ”att må bra”! Våga strunta i konventionen, förväntningar, utseende, kilo, hektor, prylar, titlar, inkomst, att vistas på rätt platser i rätt sällskap, att visa upp en snygg fasad, att…..Sluta jaga livet! .Lev istället! Sluta tro att yttre betingelser eller extern expertis skulle göra dig mer rätt, mer framgångsrik, lyckligare! Inse att det finns ingen quick fix! Inse att det finns inga lyckorecept! Inse att det bara handlar om dig själv, din resa in i dig själv och så tillbaka ut igen! Det är så vi finner ro. Det är så vi finner harmoni. Det är så vi förlikar oss med oss själva, våra behov, önskemål och egenheter. Det är så vi lär oss att stå ut med oss själva. Först då kan du skapa det liv som verkligen får dig att må bra. Och kunna koncentrera dig på att leva. Hjälp till självhjälp! På riktigt!

Stay Strong folket! Och våga njuta av livet! Kram Rektorskan

 

 

När man upplever något scary

Influensatider, magsjukor, lunginflammation och en massa annat junk grasserar nu i hejdlös fart i vår omgivning. Och för en lite bacillskräckig rektorska blir det där ganska knepigt att parera. Alltså kräk och magsjukor finns inte en chans att jag klarar av att ta mig an och som tur väl är har vi världens bästa skolsköterska anställd hos oss. Samma skolsköterska som sedan leder den ultimata vårdinrättningen 24/7 i vår privara sfär., nämligen Allra Käresta Syster. Influensan är det bara att be en stilla bön för att den inte anfaller, helt enkelt.

040De senaste veckorna har bjudit på pussel de luxe på jobbet med många i personalen sjuka eller vab, men som tur väl är  också många elever sjuka vilket gör att vi kan pussla runt folket i huset. Gabbe kände sig lite hängig igårmorse men piggade på sig och hade kompisCalle med hem. En timme efter att Calle åkt hem fick Gabbe plötsligt dunderskallebank och mådde illa, sedan steg febern och inatt slog kruppen till. Detta förfarande har vi varit med om måååånga gånger med både Tor och Gabbe, varför vi kan titulera oss vana. Natten har bjudit på sovintervaller om ca 20 minuter och däremellan dricka, lägga på täcke/ta av täcke,medicinera,  byta sovkläder samt sitta ute på altanen för att andas – så mycket enklare med en 11-åring än en 1-åring kan meddelas. Allt är ju på någotvis relativt.

Vad jag dock inte alls var beredd på inatt var den backflash som blev riktigt läskig faktisk. Det där med andningssvårigheter (Gabbe har ju falsk krupp, förkylningsastma och en allergi som ger en mycket specifik hosta) kan upplevas jobbigt, men de senaste åren har jag varit lugn och metodisk och jag förväntade mig inte min egen reaktion so to speak. Ty när Gabbe låg där jämte mig i sängen, brännhet om händer och fötter ömsom väsandes och ömsom med klagostön så skickades jag brutalt tillbaka i tiden. Tillbaka till lilla mammas sista dygn i livet och med alla de faser vi då gick igenom där vid hennes sida. Fy farao säger jag bara. Jag kanske borde varit beredd, eller åtminstone på min vakt men….Medan nattens mörker omslöt oss kämpade jag febrilt med så många tankar, så många känslor, så många rädslor.

041

Idag har Gabbe 40 graders feber och är helt utslagen. Blek som ett lakan och slak som en trashank helt enkelt. Hans ömma moder är också rätt slak, med värsta bakfyllekänslan. Rätt orättvist efter som det inte under några omständigheter var fest igår, men jag gissar att brister på sömnkontot kan ge samma effekt. Det har bjudits på en mycket lugn dag här på Näset. Vi hämtade papsen för lite lördagshäng med oss. Det blev shopping och sedan fixade Le Chef frasstekta rålopor och fläsk till oss. Kriminellt gott helt enkelt! Efter brasmys, OS-studion och Londonderby så blev det hemgjorda semlor med kaffe.

043Och som av en händelse blev det mat över att ta med hem för lille papsen. Himla nöjd! Nu har mörkret lägrat sig över tillvaron igen, Gabbe är nymedicinerad, TB pluggar, maken knäpper på gitarren, Milou snarkar framför brasan och jag ska straxt fixa lite bakpotatisbuffé till oss. Håll tummarna för en lugn natt.

Kram Rektorskan

 

What it takes to feel good?

Jag vet inte hur det är hos er vänner, men i min livsvärld så grasserar just nu influensa, magsjuka, förkylningar de luxe och diverse annat junk. Lägg därtill snö och minusgrader (vilket i sig är ganska bra för att bekämpa sjukor egentligen, men jag gillar det inte) samt en arbetsbörda som då och då når nya toppnoteringar. Mitt i detta skall projekt vardagsliv hanteras. Ja, inte har jag några sysselsättningssvårigheter i alla fall och rastlösheten göre sig icke besväret…..

005Just nu har jag landat min lekamen i Lassesoffan och gör ett försök att boota om. När livet bjuder på en rejäl åktur är det så oändligt lätt för rektorskan att bara växla upp, köra på och glömma bort det där som behövs för att må bra. Inte sällan skubbar jag måltider, prioriterar bort motion och låter hjärnan arbeta på högvarv. Fast att jag egentligen vet bättre. Vet precis vad som krävs för att jag ska må bra helt enkelt. Och ändå är jag så ofta beredd att köpslå och kohandla med det där. Märkligt!

004Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget välmående. Så är det. Man måste blicka inåt vända på stenar och försöka lista ut vilka darlings man måste döda och vilka som ska få hänga med ett tag till.

Mitt i mitt intensiva tutti-alli-liv (på jobbet, med fritidsintressen och sociala relationer) så plockar jag fram mina digitala fotoalbum och fullständigt dreglar mig bort mot solen, ljuset, sommaren. Undra minsann om det inte är dags att snart dra riktlinjer för sommarens ledighet? Ikväll tänker jag dessutom unna mig en långpromenad, varma duschen, hämtmat och Sveriges Mästerkock på tv. Inte för en sekund avser jag att vara duktig alls. Bara så att ni vet alltså…..

Kram från Rektorskan

After Work at its best

Ännu en intensiv vecka passerade revy i ett sällan skådat tempo. Sjukstuga på jobbet, med några personal men framförallt massor av elever nerbäddade på hemmaplan, och sedan åk 8 med 3 personal på vinterutbildning i Sälen. Det är i just sådana lägen jag känner att jag trippar runt på tå, spritar mig avigt och rätt och vidtar alla försiktighetsåtgärder jag kan tänkas komma på. Som om allt det där skulle göra att man slapp bli smittat……(jag vet bättre, men icke desto mindre hanterar jag gärna tillvaron sådär….)

017Och så plötsligt blev det fredag. Matleverans till en liten paps, socialisering och så lite kompletteringshandling. Hämta hem lilla riskokaren från bilverkstaden och sedan bära in ved, maken tände brasor och jag preppade för lite AW. Två av mina kusiner med respektive dök upp framåt sjusnåret med vackra Prärierosor och bästa humöret. Utanför fönstret ven vinden och ett begynnande snöfall gjorde sig påmint.

029Att bjuda in till AW är lite lagom avancerat. Och ger en möjlighet till massor av tillsammanstid för prat och skratt. Det passar oss utmärkt. Vi bjöd på Caprese och Yucatanbröd, Crudorullar, ost och kex, charkbricka och varma ciabatta med en underbar olivolja, grillad minichorizo, oliver, choppade tomater i pesto-, parmesan- och mandelröra och så nektariner, druvor, päron och jordgubbar.

019Och så lite Italienskt kvalitetsvin, till de flesta av oss. En chaufför drack dock alkoholfritt vitt vin och le Chef höll sig till öl, men de flesta avslutade med ett glas prima brunsprit till kaffet (läs: Rom). Och vips var klockan efter midnatt och snön hade yrt ner i en ansenlig mängd. Maken skottade vägen till bilen och gästerna rullade hemåt. Rektorskan plockade undan och nattade sedan straxt kudden. En finfin avslutning på jobbevecka 5 helt enkelt.

026Alarmet brände av kl 7.30 och i brasans värme och sken kikade vi sedan på AIK´s match i Dubai mot Midtjylland. Lite undanplock och disk senare passade rektorskan på att ta en vintrig promenad. Frullen blev sen och avnjöts inte förrän straxt runt lunch. Nu njuter vi av en skönt leasure lördag här på Näset. TV-fotboll förstås, brasmys och en bulleverans från världens i särklass bästa svärmor.

032

 

Hoppas ni har en skön helg folket. Kram från Rektorskan

Gammal kärlek rostar aldrig

Att strössla min tillvaro med kärlek är ett av mina stora mål här i livet. Människokärlek i absolut första hand och jag tänker inte sällan på hur otroligt många människor som betyder så oändligt mycket för mig. På olika sätt,i olika faser i livet samt i olika omfång, bredd och djup förstås…..men ändå. Ibland när jag kikar igenom FB, gamla fotoalbum eller bara tar en tur längs Memory Lane so to speak så fylls jag av så mycket gladpirr att det nästan sprutar ur öronen på mig. Nära och kära, lite mer avlägsna eller kanske bara ytliga bekantskaper – alla fyller de en härlig funktion. Och jag hoppas så innerligt att jag uttryckt mig så tydligt att människor runtomkring mig vet hur viktiga de är för mig. Snälla säg ja…….

cropped-0131.jpgOch sedan är det ju den där kärleken till tingen. Somliga säger att man är en patetisk människa om man sätter sin kärlek till döda ting. Personligen tror jag mig inte ha hört något fånigare. En kärlek är väl inte patetisk för att den är till en idrott, ett hem, prylar, platser, resor eller annat. Man kan aldrig omge sig med för mycket kärlek. Och att se kärleken i så mycket som möjligt här i livet är självklart för mig. Att jag älskar shopping, skor och kläder….tja, det kanske finns en och en annan som gissat sig till det men…..

013

Ja, jag älskar ju shopping….det gör jag. Till och med matshopping som ni vet. Häromdagen klickade jag hem årets första adventsljusstakar. Som jag kikat på dem men tyckt att de var lite dyra. Nu köpte jag dem på tillbud på nätet, efter insikten om att somliga av 2017 års pryttlar har lämnat in, om man säger så.

027För övrigt har jag återupptäckt min kärlek till oljelampor. Det fanns en tid i början av vuxenlivet då jag var som fixerad vid just detta fenomen, men sedan några år har jag legat lågt. Jag har egentligen bara haft en vacker pryl från Karlskrona Lampfabrik framme och tänd. Ni ser den i mitten av bilden, på brickan.

008Nu har även en gammal klenod fått flytta fram på bordet igen. Om ni undrar varför ingen av dem är tända så beror det på att jag glömt köpa lampolja. Skall genast införskaffas imorgon. Gammal kärlek rostar verkligen aldrig.

006Veckans första jobbedag är genomförd. Trots influensasvängen bland elever och personal och åk 8 med personal på vinterutbildning i Sälen, så har vi haft en riktigt okej dag. Rektorskan som denna vecka inte har bokat in något alls, för att liksom kunna vara behjälplig där det behövs,  har ändå hunnit lite bra småtrix här och var. Ibland får jag minsann en känsla av att jag hinner mer när jag inte har planerat allt i detalj som jag ska göra. Märkligt va? Nåväl, efter ett riktigt jobbigt samtal skulle jag bara checka läget i förskoleklassen och vips var jag omsvärmad av sköna kommentarer, bubblande barnröster och fnitter. Och så en liten sköning som kastade sig med armarna om min hals och benen om min midja, tittade mig djupt in i ögonen och utbrast: Jag älskar dig Mia! Den kärleksförklaringen lämnar inget mer att önska. Dagen liksom fulländades där och då. Lägg därtill att TB var på besök hos oss en stund innan han for tillbaka till Kalmar, vi gled hem ganska tidig em och absolut ingenting på programmet. Jisses så skönt. Den lugna helgen gled över i en catch-up-monday. Så välbehövligt kan meddelas. Nu har Gabbe gjort läxor, vi har käkat potatis- och köttfärsgratäng och det mesta är preppat. Tror minsann jag ska ta mina jobbeprylar och glida ner i tv-soffan en stund.

Kram från Rektorskan

När man lovat sig själv att slappa…..

Min fina bloggvän uppmanande mig i fredags att slappa och undrade samtidigt om jag visste hur man gör det. Klart att man vet hur man gör när man slappar. Det vet väl varenda kotte liksom. Och någonstans mitt i helgen blev jag lite osäker. Vet jag egentligen hur man gör när man bara slappar?

020Alltså slappa är förmodligen inte Rektorskans paradgren. Jag har ju en förkärlek att planera, göra (åtminstone mentala) to-do-listor, effektivisera och sedan växla upp och köra. Men har man lovat så har man ju…..Det blev sovmorgon, morgonmeditation i sängen och sedan en skön promenix från ett näs till ett annat, pluppa stenar i havet och sedan vandra hemåt igen. Underbar start på dagen!

021Långfrulle på ljuvligt pumpabröd med blaskläsning och högläsning och massa familjefnitter. En snabbvända på rean som smakråd åt store sonen och sedan hem för ”PreSeason” match för AIK på TV. På eftermiddagen for vi en liten runda och kikade till lille papsen och sedan lagade vi middag ihop. Pankopanerad schnitzel med potatisgratäng och sås, krispiga nyttisar och lite gott rödvin. Gabbe bäddades ner med örontrubbel och huvudvärk och TB for på kompishäng, paranteserna sjönk ihop i soffan.

023

Söndagssovmorgon och sedan en betydligt mer kylslagen promenad än igår. Långfrulle utan blaska, men med massa prat och skratt för att sedan landa i soffan en stund. Söndagsstädning i slow motion, med många avbrott för att bara vara och sedan fixa det sista på hemmaekonomin. Otroligt skönt!

030Det blev tillsammanslagning även av söndagsmiddagen och en lång stund vid matbordet. Penne med en het dijonfläskfilégryta och ett glas söndagsrött. TB ägnar nu kvällen åt plugg, Gabbe kurerar sig (ingen träning för honom idag inte) och jag slappar vid datorn. Och nä, jag kollar inte handbollen. Inte ett dugg intresserad faktiskt. Men att de vinner, det hoppas jag förstås.

Så visst har jag slappat. Och det jag har gjort, det har jag gjort i väldigt makligt tempo. En skön helg helt enkelt.

Kram från Rektorskan

5 grader och den brungråa blöta yllefilten

Hej där folket! Nästan en vecka har passerat revy, fortare än kvickt kan jag meddela, och den snö som kom förra helgen är numera ett minne blott. Jag kan inte bestämma mig, ganska olikt rektorskan det måste tillstås, om jag nu i mitt 50-minus-stadie föredrar snö eller barmark. Chockerande, I know! Vad jag dock är väldigt överens med mig själv om är att årstider….det är f-n överskattat. I alla fall årstider som i fenomen i den Blekingska skärgården. Ty här, här har vi 5-10 plusgrader, blåst och mer eller mindre regn (vilka saker sammantaget bildar det jag kallar den blöta yllefilten) en sisådär 9-10 månader om året. Det där kan minsann ta knäcken på den finaste av personligheter. Har jag märkt!

026Och ändå, ändå kommer jag på mig själv med att knappt förvänta mig något annat. Klokt kanske. Som en slags överlevnadsstrategi. Fast för att vara helt ärlig har jag haft tre helt skruvade veckor nu, där jag knappast vet om det är morgon, middag, kväll eller natt. Dagar som flyter in i varandra och uppdrag som tenderar att aldrig ta slut. Högst oväntade händelser, tyvärr inte av någon speciellt rolig natur. Medkänsla och dränage är nog ord som får symbolisera dagarna som gått sedan sist. Och vad är då något så trivialt som väder…..

Mia Barks foto.Nu håller jag dock helg. Försöker stänga av popcornmaskinen som mal i mitt huvud, tänka att jag kan inte göra mer skillnad just nu. Intalar mig att jag måste vila för att orka ta itu med nästa vecka. Vi har haft en fin fredagskväll här hemma med god mat och skratt och bus. Inga planerade aktiviteter förrän söndag kl 18. Lite av en välsignelse.

Hoppas ni har det fint oavsett blöt yllefilt eller tokvit vinter. Kram Rektorskan

Details

It´s all about the details. Always! Jag vet inte hur det är med er men detaljer folket, detaljer är något rektorskan verkligen är svag för.

037Som att öppna ett efterlängtat paket från skönaste Massimo Dutti och bara insupa hur väl inslaget det är. Vackert papper. Med prints. Och en käck liten klisterlapp med ett M. Så fantastiskt snyggt! Kanske inte avgörande för somliga, men för mig…..Absolut!

030Helheter är underbart. Men detaljer som perfekt harmonierar för att skapa en helhet, eller som möjligen helt random sticker ut för att bekräfta den där helheten……de detaljerna är guld värda. Som entrén på The Winery i Solna denna jul. Perfetto!

001Eller som hemma hos min bestie Maria. Underbar detaljhylla i deras hem! Sådant som verkligen är pricken över i:et för rektorskan.

005

Hemma i Happyvardag. Jepp, färgmatchning är superviktigt. Eller också måste det vara något helt iögonfallande som inte alls passar in egentligen. Annars funkar det inte alls. Inte för mig alltså. Och ja, väldigt mycket är förstås blått och i marint tema – det är liksom en livslång kärlek för mig.

008Lika mycket som jag älskar att jula mitt hus i slutet på november, lika härligt är det att skicka tillbaka julsakerna i garaget i januari. Att sedan samla alla andra lampor och pryttlar på ett ställe och sedan nogsamt placera ut dem på nytt är bara så himla underbart mysigt. Varenda år säger jag samma sak: Det blev minsann bättre än förut. Hihihihi, i år lyckades jag ju köpa 4 nya lampor så det blev till att flytta runt punktbelysningen en del. Som här på drinkvagnen exempelvis. Lagom mjukgult sken. me like!

007

Ljusslingor placerades ut på nya ställen och vips blev det så mycket mysigare i januarimörkret.

004Och så en älskad ET (som tyvärr ömsat skinn genom åren) med underbara doftpinnar.

019Det är inte alltid de där detaljerna gör sig så där fruktansvärt bra på bild egentligen, men jisses som jag älskar mina nya fönsterlampor (Flowerpotkopior).

Två hysteriska jobbveckor har fått starta detta läsår. Massor att göra på jobbet, en ansenlig mängd möten och sedan mitt privata liv och leverne på det. Puh! Av just den anledningen påbjöds det en hyperlugn helg på hemmaplan med absolut ingenting bestämt, förutom Gabbes träning söndag kl 18. Sååååå skönt! Hem till pappa fredag eftermiddag för lite mys och när jag kom hem till Näset möttes jag av en underbar doft.

007Maken hade satt till en ljuvligt cognacsdoftande hummersoppa, brasorna sprakade och det rådde allmänt lugn. Det blev en skön kväll med Cava, hummersoppa och en massa goda delis. Otroligt viktiga detaljer.

009

Vaknade upp till ett vinterlandskap och tog en easy morgon. In till byn för lite fix och sedan sladdade vi hem fortare än kvickt. Bära in ved och plocka upp, sedan tog mami en rejäl promenad. TB kom hem på snabbvisit lagom till dagens begivenhet, nämligen Allmänna Träningsmatchpremiären för AIK. Brasmys, catchupsnack och så lite tillsammansmiddag. Det är inte klokt vad lyckligt lottad man är……

Kram Rektorskan